En annan bild av Srebrenica

En annan bild av Srebrenica   De senaste dagarna har de stora medierna i Väst ägnat stort utrymme åt årsdagen av Srebrenica. Ingenstans framkommer att delar av berättelsen är omtvistade. Den stora uppmärksamhet årsdagen ges, samtidigt som några årsdagar inte markeras när det gäller t ex Vietnamkriget, Irak och Afghanistan, visar att medias intresse är mer politiskt än humanitärt. Den dominerande berättelsen om Srebrenica får berättiga USA:s, Natos och Västs nedmontering av folkrätten i och med Jugoslavienkrigen samtidigt som den avleder uppmärksamheten från bl a de mord på hundratusentals människor i Irak Väst begått från 1990-talet till dags dato. Följande referat av en artikel av den bosnienserbiske historikern Nebojsa Malic ger en i mainstreammedia helt mörklagd alternativ bild av vad som hände i Srebrenica. Red ************* De heliga lögnen I februari 1991 förklarade den bosnienmuslimske ledaren Alija Izetbegovic: "Jag kan offra freden för ett självständigt Bosnien-Hercegovina." Han var trogen sitt ord - hans regerings självständighetsförklaring i mars 1992 utlöste ett inbördeskrig. Bosniens olika folkgrupper - serber, muslimer och kroater - ställdes mot varandra under de följande tre och ett halvt åren. Tidpunkten för Izetbegovic uttalande är särskilt intressant men ofta förbisedd. Han utlovade ett krig för att få ett oberoende Bosnien just vid den tid då den USA-ledda koalitionen skulle inleda Operation Desert Storm för att befria Kuwait från den irakiska inkräktarna. En inledande ovilja från allmänheten i Väst att stödja operationen förvandlades till ivriga krav på att "ta Saddam" med hjälp av rapporter om irakiska grymheter, till exempel en om att irakierna kastade ut spädbarn ur kuvöser och dödade dem. Fastän det mycket senare visade sig att hela historien var påhittad, hade den redan tjänat sitt syfte. Denna lektion gick inte Izetbegovic förbi och han anlitade samma PR-byrå som lanserat "kuvösbäbis"-bluffen, och bestämde sig för att inte utkämpa kriget i skyttegravarna utan på CNN. Målet var enkelt: genom verkligt, inbillat eller överdrivet lidande skulle muslimerna locka fram ett externt militärt ingripande. Precis som i Kuwait. Därför började mytbygget. Vapen för krig Ett efter ett kom påståendena: kriget var "aggression" från Serbien med avsikten att genomföra "folkmord". Det fanns serbiska "dödsläger" i västra Bosnien. Serberna massvåldtog systematiskt muslimska kvinnor. Belägringen av Sarajevo var värre än den av Leningrad och Stalingrad kombinerade. 300 000 muslimer hade dödats enbart 1993. Izetbegovics utrikesminister, Haris Silajdzic, och FN-ambassadören Muhamed Sacirbey upprepade outtröttligt dessa budskap för vem än som ville lyssna. Utan fiende efter det kalla kriget svalde Väst betet. Så gjorde också militanta islamister sedan dess afghanska jihad var över. Efterhand har dock myterna avslöjats. Det totala antalet dödsoffer i kriget var knappt 100 000, däri inberäknat många bosniska serber och kroater. Kriget i och runt Sarajevo, visserligen brutalt, hade överdrivits och manipulerats i propagandasyfte. Det fanns inga bevis för massvåldtäkter, än mindre dessas påstått systematiska karaktär. "Dödslägren" var bluff. År 1993 stämde Izetbegovic Serbiens regering inför Internationella domstolen (ICJ) för aggression och folkmord. Francis Boyle, den amerikanska advokat som skrev ihop anklagelsen hävdade 1995 att "det bosniska folkets påståenden om folkmord kommer att bekräftas inför hela världen och historien". Men i 2007 avslog ICJ ansökan om rättegång. Det enda undantaget var Srebrenica, där ICJ godtog en tidigare dom från sin oäkta kusin, ICTY (Internationella brottmålsdomstolen för före detta Jugoslavien), att "folkmord" hade begåtts där. Srebrenica blev därmed den sista återstående myten om den bosniska kriget och den grund på vilken hela krigets "berättelse" numera vilar. Fakta och fiktion Den muslimska regeringens officiella berättelse är att bosnienserbiska styrkor efter erövringen av Srebrenica i juli 1995, separerade män och pojkar bland civila flyktingar från staden och summariskt avrättade dem. Det exakta antalet offer har aldrig specificerats, från 7 000 till "över 8 000" brukar nämnas. Trots sin vaghet och många motsägelser har denna historia godtagits utan frågor av medierna i Väst och ICTY och upprepas i oändlighet. När bosnienserbiska trupper gick in Srebrenica den 11 juli 1995 mötte de inget motstånd. Runt 5 500 muslimska soldater, medlemmar av 28:de division av den bosniska armén, hade redan övergett staden - och sina familjer - och gett sig av ut på en marsch mot det muslimsk-kontrollerade Tuzla. Civilbefolkningen sökte skydd hos FN-trupper i byn Potocari. Serbiska styrkor gav dem mat och vatten och rekvirerade sedan bussar och lastbilar från omgivande serbiska områden för att evakuera dem till muslimskt territorium. I dag anklagas den holländska fredsbevarande FN-truppen för "medhjälp" för att de utan att ingripa påstås ha låtit serberna massakrera muslimer inför sina ögon. Men ingenting sådant har hänt. FN:s utredare Henry Wieland, som i juli 1995 under en vecka intervjuade muslimer som evakuerats från Potocari, rapporterade: "Vi har inte hittat någon som med egna ögon sett något illdåd." Att ett "folkmordsminne" och en kyrkogård byggts på platsen för FN:s bas i Potocari är en handling av högsta cynism och manipulation. Varken corpus eller delicti Förespråkarna för den officiella historien pekar på ett antal domar av ICTY, tusentals kroppar som hittats i massgravar och bekännelser från bödlar och kräver att hela världen accepterar Srebrenicas "folkmord" som ett "juridiskt faktum." Denna strategi är typisk för det bosniska PR-mönstret, där det viktiga är vad man får folk att tro. Juridiskt gäller däremot vad man kan bevisa. Men när det kommer till bevis kommer den officiella berättelsen ständigt till korta och det gäller också ICTY. Kronvittnet, på vilket hela fallet hänger, är en lögnare. Andra vittnen har avslöjats som en enda rad av menedare. ICTY:s egna tekniska bevis, som samlats in under de senaste femton åren, består av 3 568 obduktionsprotokoll, men det rör sig om färre än 2 000 verkliga kroppar. Endast 442 lik i massgravarna hade händerna bundna eller ögonbindlar, d.v.s. klara tecken på att vara avrättade. Den DNA-bevisning som åberopats av den Internationella kommissionen för saknade personer (ICMP, en kvasi-NGO som drivs av den amerikanska regeringen) har inte visats för någon utomstående - inklusive ICTY:s åklagare och domare! Trots detta kan DNA-bevisning endast identifiera de döda personerna, den säger inget om hur de dödats. Ändå har ICTY hävdat att den DNA-bevisning som samlats in av ICMP på något sätt skulle "bevisa" att dessa människor avrättats. Folkmord definieras av en 1948 FN-konvention som åtgärder "förövade i avsikt att förgöra, helt eller delvis, en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp som sådan" (min kursivering). Inga bevis för någon sådan avsikt har någonsin lagts fram av ICTY. I stället har avsikten härletts ur de kroppar som återfunnits, vars slutliga antal i sig härletts från det påstådda folkmordsuppsåtet. Om detta låter som cirkelbevis beror det på att det är ett sådant. Men vilka är de döda, då? Till övervägande delen medlemmar av den 28:de division som nämndes ovan och som övergett sina familjer och gett sig av mot Tuzla. Rapporter och vittnesmål från dem som överlevde tillsammans med krigsdagböckerna från bosnien-serbiska enheter, ger bilden av en mardrömslik muslimsk flykt genom minfält, under artillerield och ständiga skärmytslingar med bosnienserbiska enheter som förföljer dem eller söker spärra deras väg. En del muslimska soldater bara gav upp och dog av värmeslag, hunger och utsatthet. Och ett antal av dem tillfångatogs, samlades in, bands och sköts, så som en del rättsmedicinska bevis tyder på. Detta var uppenbart en krigsförbrytelse och bör åtalas som sådan. Men att kalla det folkmord kräver att folkmordsdefinitionen tänjs till oigenkännlighet. Politik folkmord Denna metod passar dock in i mönstret av PR och propaganda kring Bosnien. Redan från början av kriget framställdes serberna som de nya nazisterna. Kroater och muslimer presenterades inte som soldater utan som oskyldiga offer. James Harff, från PR-firman Ruder Finn, förklarade syftet med detta för en fransk journalist i en intervju 1993: "... Det kroatiska och bosniska förflutna var ökänt för en verklig och grym antisemitism [sic]. Tiotusentals judar mördades i kroatiska läger. Så det fanns all anledning för intellektuella och för judiska organisationer att vara fientliga mot kroater och bosnier. Vår utmaning var att vända denna inställning. Och vi lyckades mästerligt. " Genom att cyniskt tota ihop falska paralleller till Förintelsen för att få stöd bland allmänheten i Väst lyckades regimerna i Zagreb och Sarajevo inte bara demonisera sin dåvarande fiende, utan också släta över sitt eget förflutna. Samtidigt har vissa amerikaner försökt använda Srebrenica (och ett lika imaginära folkmord i Kosovo) för att motivera det amerikanska imperiet, den enda kraft som kan "stoppa folkmord" som nu tydligen pågår över hela världen - i det som en kommentator kallat att "beväpna de mänskliga rättigheterna." De tårar som fälls av imperiets tjänstemän vid Srebrenicas minneshögtider är tänkta att tvätta deras egna samveten från de verkliga egna mord de begår i Irak och på andra håll. Sådan är folkmordspolitiken. ************' Malic är historiker från Sarajevo, numera bosatt i USA. Artikeln är översatt från http://original.antiwar.com/malic/2010/07/09/srebrenica-the-sacred-lie/. Artikeln på Antiwar.com innehåller ett antal källhänvisningar.