Det förra kriget

Det förra kriget   Bilden: Hemförlovade sovjetsoldater, varav många sårade 1979-1981. "Sovjet invaderar Afghanistan. En fallskärmsjägare berättar" av den litauiske f d Afghanistansoldaten Zigmas Stankus är på sätt och vis ett märkligt dokument. Stankus som tjänstgjorde som menig i 345:e fallskärmsjägarbataljonen har skrivit en mycket detaljerad skildring, som i sin närsynthet och avsaknad av perspektiv mycket väl återspeglar den enskilde soldatens hjälplöshet.   Här ett lysande citat ur boken:   "Vi hade ingen aning om terrängen, alltsammans var annorlunda i verkligheten än på kartorna, vi var som blinda kattungar. Dushmanerna (fienderna) var som bergsgetter, kunde varenda passage, kände till alla grottor, hålor och gömställen och lekte med oss som de ville. På slät mark skulle vi göra mos av dem, men här, var det andra regler som gällde. Vi visste inget om språket, om traditionerna, ingenting. De gillade inte den socialistiska modellen som vi trugade på dem. Alla, rik som fattig, plundrades av oss. Vi gjorde narr av deras heliga ting, vi gick in i deras harem, pissade mot väggarna på deras moskéer. Vi sköt deras bröder och systrar och ibland till och med deras enda djur. Vad tiden led blev de allt starkare, envisare, modigare. Alla kämpade mot oss, till och med tonårspojkarna."   Men Stankus är inte den som tar ställning. Ingenstans fördömer han kriget och på några ställen försöker han lamt försvara det. Han utför order, utan ansvar, likt en legosoldat i 30-åriga kriget.   Å ena sidan omvittnar han massakrer på oskyldiga. Å andra sidan begår han själv handlingar som närmare betraktade säkert skulle kunna klassas som krigsförbrytelser. Han kan uppröras av att krigsfångar avrättas, men låter i nästa stund själv beordra sådana handlingar.   Han skildrar pennalismen i sovjetarmén, men gör sig själv skyldig till handlingar som blir föremål för förundersökning, fast åtal läggs ned.   På den grundvalen är det svårt att dra några säkra slutsatser om den sovjetiska arméns uppträdande. Emellertid verkar det klart att särskilt den första tiden under Stankus stationering i landet 1979-81 många grymheter begicks - tillräckligt för att säkra ett kompakt motstånd från befolkningen.   Men sen kom tydligen så många bakslag att Sovjet tvingades förbjuda beskjutning av bebodda områden samt inhumana vapen som splitterbomber, napalm och liknande.   Kloka ryska officerare tvekade inte att ingå vapenvila med gerillan som t ex skedde i Pansjir mellan de sju sovjetiska försöken att inta dalen (se Stefan Lindgren/Odd Uhrbom: "Pansjir fem tigrars dal", Ordfront 1984).   Förhållandet till den afghanska armén och afghanerna överhuvud taget var präglat av misstro - för att inte säga rasism. "En bra afghan är en död afghan", säger soldaterna sinsemellan och gör ingen skillnad på vilka afghaner det är.   Det framgår å andra sidan att misstron var ömsesidig. Den afghanska regeringsofficeren Machomed säger varnande till författaren: "...Förr eller senare måste ni ge er av".   Rent faktamässigt har boken inte mycket att ge. De afghanska ortnamnen är ofta felaktiga (vilket visar hur desorienterade man var). Men att nästan alla ryska ord är fel transkriberade faller på redaktionens lott. Sedan försvarets tolkskola lagt ner undervisningen i ryska till förmån för arabiska finns tydligen inte den kompetensen.   Den officiella sovjetiska dödssiffran påstås felaktigt vara 13 000 döda sovjetsoldater, när den i själva verket är 14 751 och hela 469 685 anges i "sanitära förluster", sårade soldater och sådana som insjuknat. Sannolikt skördade det afghanska ständigt amöbainfekterade vattnet fler offer än någonsin gerillan.   I ett förord knyter  överste Lennart B:son Uller an till det svenska "fredsbevarande" uppdraget i Afghanistan. Han borde veta att det inte i någon mening är fredsbevarande, men någonstans har han säkert förstått att svenska pojkar och flickor löper samma risker som en gång Zigmas Stankus. Översättaren Jonas Öhman ser boken som "ett tack" från Baltikum till Sverige för det "omfattande stöd som Sverige givit till uppbyggandet av de respektive försvarsmakterna efter självständigheten". Dvs. ett tack för att Sverige hjälpte dem in i Nato.   Tvivelaktiga försök att ge en tämligen simpel soldatdagbok, sprängfull av ryska kötteder, en heroisk inramning.   Stefan Lindgren   Boken är utgiven av Svenskt militärhistoriskt biblioteks förlag. ISBN 978-91-85789-68-9