Obamas krigsmaskin – Pentagons strategiplan     Jack A Smith USA:s framtid kommer att innehålla krig – mycket mera krig – enligt Barack Obamas förvaltningsrapporter, uttalanden och de senaste månadernas åtgärder.   Dokumenten och gärningarna inkluderar försvarets kvartalsrapport (Quadrennial Defense Review – QDR), kärnvapenstatus-rapporten (Nuclear Posture Review – NPR), det ballistiska missilförsvarets rapport (Ballistic Missile Defense Report), kärnvapensäkerhets toppmötet (Nuclear Security Summit) i New York i år, samt FN:s nukleära icke-spridningsfördrag under översynskonferensen (United Nations nuclear Non-Proliferation Treaty review conference) den 3-28 maj i år. Samt de fortsatta krigen i Mellanöstern och Centralasien. Och 2011 års budgetbegäran från Pentagon. Som en militär koloss av oöverträffat mått styr USA:s regering, medan försvarets kvartalsrapport (QDR) från februari visar att landet enligt Washington är under konstant hot och angrepp från ett oräknat antal skräckinjagande krafter, fullständigt destruktiva. Därför måste ytterligare miljarder dollar investeras i nuvarande och framtida krig – för att till synes göra det belägrade hemlandet säkert. I statusrapporten för kärnvapen (NPR) sägs det att det långsiktiga målet är en "kärnvapenfri" värld. Men trots de antagna arsenalminskningarna stärks Pentagons kärnvapenkapacitet. Samtidigt som de ytterligare fluffar upp och förstärker det till synes fredliga argumentet med förklaringen att dess avsikt är att i "konventionellt avskräckande" syfte, oavsett var i världen kunna leta upp och oskadliggöra eventuella mål inom en timme. Dessutom förblir reaktionen hårresande när det vidare i dokumentet (publicerat i april) ej står att läsa om den startklara beredskapen endast är i avskräckande syfte (vilket tyder på en offensiv användning). Samt att kärnvapenprogrammet för första gången tillåter en kärnvapenattack vid behov på en icke-nukleär stat (Iran). Under tiden pågår en kraftig utvidgning av George W Bush-administrationens krig, och en intensifiering och utveckling av USA:s redan ojämförbart största militära makt. Ett positivt resultat från Obama-administrationen i form av militarism och krig var undertecknandet i Prag den 9 april 2009, angående den nya fördraget om strategisk vapenminskning (Strategic Arms Reduction Treaty, U.S. Department) med Ryssland. Där man på båda sidor minskade antalet strategiska kärnvapenstridsspetsar till 1550. Det är ett steg framåt, men alla är överens om att det var ett mycket blygsamt sådant. Det minskar inte ens risken nämnvärt för ett kärnvapenkrig. Försvarsdepartementets rapport Den 128-sidor långa rapporten från försvarsdepartementet (QDR) ska på uppdrag av kongressen sammanställas vart fjärde år. I rapporten läggs en 20-åriga prognos fram för USA:s militärplanering. Vald av Pentagon och kongressen analyserar och föreslår sedan en panel om 20 civila personer ändringar, i syfte att tillföra rapporten ett "oberoende" perspektiv. Elva av ledamöterna – däribland juryns ordföranden, fd försvarsminister William Perry samt förre säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley – är anställda av försvarsindustrin. Trots att Pentagon arbetar med förberedelser för ett eventuellt tredje världskrig och där bortom, fokuserar den nya rapporten till största del på en relativt nära framtid, och endast generaliseringar på längre sikt. Av QDR:s många prioriteringar utmärker sig speciellt tre av dem. Den första prioriteringen gäller "råda i dagens krig" i Afghanistan, Pakistan, Irak, Yemen och varhelst Washingtons militära post-9/11 attackberedskap kan komma att gälla för kommande år. I presentationen av rapporten från 1:a februari utfärdade Bush-Obamas försvarsminister Robert Gates följande viktiga uttalande: "I kommande krig kommer framgången att bero på dessa krigs gynnsamma processutveckling". "Kommande krig" definieras ej. Vidare framläggs i rapporten att en militär seger i Irak och Afghanistan "endast är det första steget emot våra strategiska mål". Den andra, då USA i det förflutna har koncentrerat sig på möjligheten att bekämpa två stora krig samtidigt, föreslår nu QDR-rapporten att detta inte är tillräckligt. Nu framhåller Obama-administrationen "behovet av en robust kraft som kan skydda amerikanska intressen mot ett flertal hot, inklusive två full kapabelt angripande stater". Nu ses det hela som ett "two-plus wars". Där plusen består dels i skyldigheten att "genomföra en storskalig upprorsbekämpning, bringa stabilitet, samt bekämpa terroristisk verksamhet i en lång rad olika miljöer". Främst i små fattiga stater som Afghanistan. Dels i de andra "plus"-målen. Som inbegriper "icke-statliga aktörer" såsom Al-Qaida, och "misslyckade stater" såsom Somalia. Samt medelstora men väl försvarande stater som inte böjer knä för Uncle Sam, som Iran eller Demokratiska Folkrepubliken Korea. Och en dag kanske även Venezuela. Den tredje, det är ganska uppenbart från QDR-rapporten, även om det inte bekräftas, att Obamas regering anser att Kina och Ryssland är de två möjliga "aggressiva nationalstaterna" som Washington måste förbereda sig att "försvara" sig mot. Varken Peking eller Moskva har vidtagit några åtgärder för att rättfärdiga Pentagons antagande om att de ens i ett suicidalt ögonblick skulle anfalla det långt mer kraftfulla USA. Ändå investerar USA, med 4.45% av världens population, mer i krig och krigsförberedelser än resten av världen tillsammans. Obamas Pentagon 2010 års budget ligger på 680 miljarder dollar. Men den verkliga summan är dubbelt så stor som alla Washingtons nationella säkerhetsutgifter tillsammans när de andra departementens budgetar inkluderas. Som t ex kostnaderna för kärnvapen, de 16 underrättelsetjänsterna, Homeland Security, och krigsskuldernas ränta bland ytterligare andra program. De årliga krigsrelaterade utgifterna överstiger väl 1 triljard dollar. Genom att uppmana till en beslutande ekonomisk paus för statliga program i januaris tal till nationen (state of the union address), uttryckte Obama specifikt att pausen inte gäller för utgifterna inom Pentagon samt nationens säkerhet. Obama spenderar generöst i krigen. Hans 708 miljarder dollar som tilldelas Pentagon för verksamhetsåret 2011 (ej inräknat de 33 miljarderna dollar som kongressen kommer att godkänna för att amerikanskt säkerställa freden ("surge") i Afghanistan) överstiger Bushs högsta budget om 651 miljarder dollar (vilket skedde under verksamhetsåret 2009). För närvarande genomsyrar USA:s militärmakt hela världen. Som QDR-rapporten konstaterar: "USA är en världsmakt med ett globalt ansvar. Tillsammans med operationerna i Afghanistan och Irak är ca 400 000 amerikansk militär personal utplacerad världen över, antingen inom framtida stationerade tjänster eller roterande tjänster."  Pentagon har befälet över 1 000 utländska militärbaser (inklusive de i krigszoner), stora flottor i alla hav, ett globalt flygvapen, samt militära satelliter och kärnvapenmissiler som med en hårfin känslighet kan utlösa larm om potentiella "fiende"-städer och militära anläggningar. Vid en genomläsning av QDR-rapporten visar det sig att inget av detta kommer att förändras, med undantag för uppgradering, utvidgning (Pentagon har precis öppnat upp sex nya baser i Colombia) och tillägg av nya system såsom "Quick Global Strike" som är ett viktigt nytt offensivt vapensystem som vi ska diskutera nedan. Uttrycket "total militär dominans" ("full spectrum military dominance", video) – ett uttryck som de neokonservativa under 1990-talet kokade ihop och som antogs av Bush-administrationen för att kunna definiera sin aggressiva militära strategi – fanns fiffigt nog inte med i 2010 års QDR-rapport. Men en bibehållen och utökad dominans kvarstår fortfarande som Pentagons främsta angelägenhet. QDR-rapporten är pepprad med uttryck såsom "Amerikas intressen och roll i världen kräver ett försvar med en oöverträffad kapacitet" och kräver en "fortsatt dominans av USA:s väpnade styrkor i de storskaliga krigen". Gates gick än längre i sitt anförande vid presskonferensen den 1:a februari: "USA behöver en bred portfölj av militära resurser, med en maximal mångsidighet över bredast möjliga spektrum av konflikter". Obama skröt nyligen med att han hade befälet över: "den finaste militären i världshistorien". Pentagons planer Uppenbarligen planerar Pentagon för att börja engagera sig i så många framtida krig som möjligt, vilka endast avbryts under små korta perioder av fred under vilka man samtidigt lägger upp förberedelserna inför ett nästa krig. Med tanke på att den enda instans som uttrycker ett intresse om att attackera USA är Al-Qaida – en icke-statlig paramilitär organisation av extrema religiösa fanatiker, med omkring tusen tillförlitligt aktiva medlemmar runt om i världen – är det uppenbart att USA:s ojämförbart starka militära makt är avsedd för andra ändamål. Enligt vår uppfattning är "andra ändamål" geopolitiska – för att ytterligare stärka Pentagons militära maskin så att USA försäkras om att kunna bibehålla sin särställning som den dominerande globala hegemonen. I en tid av akut skuldsättning, allvarlig utarmning av länders produktionsanläggningar, förestående kaos inom inrikespolitiken, och en snabb tillökning av andra nationer och regioner som de kommande globalt mest betydelsefulla. QDR-rapporten berör detta med en beundransvärd finkänslighet: "Fördelningen av den globalt politiska, ekonomiska och militära makten har förskjutits till att bli mer diffus. Kinas framträdande roll och världens mest folkrika land, och Indien som är världens största demokrati, fortsätter att omforma det internationella systemet. Medan (…) USA kommer att förbli den starkaste aktören, måste landet samarbeta med huvud-allierade samt partners för att skapa och upprätthålla fred och säkerhet. Ifall och hur kommande betydelsefulla stater fullt ut kan integreras med det globala systemet kommer att vara det här århundradets centrala definitionsfrågor och därför även centrala för USA:s intressen." Just nu visar QDR-rapporten att Washington oroar sig över främmande "ej tillgängliga" strategier som begränsar landets "maktprojicerings-skicklighet" runt om i världen. Det innebär att vissa länder såsom Kina och Ryssland håller på att utveckla nya avancerade vapen som motsvarar de amerikanska och därmed "hindrar" utplaceringen av amerikanska styrkor varhelst Pentagon begär. Till exempel: Kina både utvecklar och fyller på världens förråd med ett stort antal avancerade medeldistans ballistiska- och kryssningsmissiler, nya attackubåtar utrustade med avancerade vapen, ständigt bättre långdistanssystem för luftvärn, elektronisk krigföring och möjligheter för datanätverks-attacker, avancerade stridsflygplan, samt "counter-space" system. Om detta ger Kina endast en begränsad information angående takt, omfattning och de slutliga målen för sitt militära moderniseringsprogram. Vilka väcker ett antal berättigade frågor om de långsiktiga avsikterna. För att motverka den här utvecklingen i Kina och på andra håll planerar Pentagon, för en stor icke redovisad kostnad, följande förbättringar: "Expandera framtida möjligheter för långdistans attacker. Utnyttja fördelarna med underjordisk verksamhet. Öka stabiliteten för USA:s framtida ställning och infrastrukturer för baser. Säkerställ rymdutrymme och användningen av rymdresurser. Gör den centrala ISR-kapaciteten  (underrättelse-, övervakning- och rekognoscerings-) mer robust. Besegra fiende sensorer- och engagemang system. Samt förbättra närvaron och lyhördheten gällande amerikanska styrkor utomlands."  Dessutom, USA riktar inte bara in sig på Kina med nukleära missiler och bomber, de även omger landet (såväl som Ryssland givetvis) med anti-ballistiska missiler. Syftet är enkelt: Om USA anser det "nödvändigt" att skjuta iväg ballistiska missiler mot Kina kommer ABM´s (the anti-ballistic missile treaty) begränsade möjlighet till vedergällning att kunna förstöras. Enligt en artikel i China Daily den 22:a februari, landets engelskspråkiga tidning: "Washington tycks vara fast besluten om att omge Kina med USA-byggda anti-robotsystem. Militära forskare har observerat […] Flygvapnets överste Dai Xu som är en berömd militär strateg, skrev i en artikel i den här månaden att Kina befinner sig inom ett halvmåne-format slagfält. Ringen börjar i Japan, sträcker sig genom länder i Sydkinesiska havet fram till Indien, och slutar i Afghanistan."  Jämfört med Bush-administrationens 2006 QDR-rapport har det skett en medveten satsning på att tona ner den anti-kinesiska retoriken i det aktuella dokumentet. Men det är helt klart att Kina ses som nummer ett i QDR-rapportens avsnitt gällande "potentiellt fientliga stater". Enligt Defense News den 18 februari, en publikation som tjänar det militär-analytiska komplexet: "Analytiker säger att QDR-rapporten försöker ta itu med hotet från Kina utan att ytterligare reta upp Peking. 'Om du tittar på listan av ytterligare förbättringar av amerikanska styrkor och kapacitet … dessa är i första hand resurser som behövs för att besegra Kina, inte Iran, Nordamerika eller Hizbollah, sade Roger Cliff, en militär kinaspecialist på Rand. 'Så även om inte mycket tid går åt till att namnge Kina … analysen över det Kinesiska hotet är ändå den drivande faktorn i det moderniseringsprogram som beskrivs i QDR-rapporten'."  Apropå Centrum för vapenkontroll och icke-spridning av vapen, kostar Kinas försvarsbudget 78 miljarder dollar jämfört de 664 miljarder dollar som Pentagon (ej inräknat alla de nationella säkerhetsfunktioner i de övriga departementens budgetar) spenderar varje år. Kina som för övrig är fyra gånger större än USA. Kina har 100-200 kärnvapenstridsspetsar i jämförelse med USA:s 9326 (både användande och lagrade vapen är inkluderade). Kina överväger att bygga ett hangarfartyg, där USA har befälet över 11 av dem. Kina har inga militära baser utomlands. Enligt vår uppfattning framstår Kina som att de bygger ett försvar, inte en attack emot USA – och Kinas utrikespolitik bygger på att de vägrar drivas runt av Washington samtidigt som landet gör allt för att undvika en allvarlig konfrontation. Ryssland behandlas bättre i den nya QDR-rapporten jämfört med den tidigare från 2006, men i de flesta fall sammanfaller behandlingen med Kinas. Trots Moskvas stora nukleära avskräckande kraft samt rika olje- och gasreserver, positionerar sig landet ändå bara som nummer två i termer av att vara en "potentiell stormaktsfiende" – Washington känner sig mer hotad av Peking. Detta är till stor del på grund av Kinas storlek, snabba utveckling, tillsammans med en relativt framgångsrik statligt styrd kapitalistisk ekonomi som leds av det kommunistiska partiet. Samt det faktum att de är på väg att bli världens ledande ekonomi, där de har gått om USA inom 20 till 40 år. Det verkar ganska självklart, men nämns knappt offentligt, att det här är en mycket farlig situation. Kina strävar inte efter att dominera världen, och ej heller att låta sig domineras. Peking stödjer tanken om en multipolär världsordning, med ett antal länder och regioner med viktiga rollpositioner. Och frågan är om det inte är det här som är att vara den främste bland jämlikar. Washington föredrar den nuvarande situationen, den som funnits sedan 20 år tillbaks, då Sovjetunionen föll och större delen av den socialistiska världen lämnade USA ensam kvar som den enda återstående militäriska stormakten, i en expanderande kapitalistisk region. Sedan dess har Washington fungerat som en enpolig världshegemoni, ovillig att avsäga sig den titeln. I takt med att andra länder växer sig starkare är det ovannämda nu på väg att förändras - med Kina som det ledande landet, och där USA tycks vara på nedgång. Hur övergången till multi-polaritet hanteras under de närmsta årtiondena kan komma att vara avgörande för om ett katastrofalt krig kan undvikas. Jack A Smith är redaktör för Hudson Valley aktivist Nyhetsbrev i New York och före detta redaktör för The Guardian Newsweekly (US). Jack A Smith nås på jacdon@earthlink.net Översättning Eva Ehrstedt