Rödarmisten från Berlin

Rödarmisten från Berlin Neues Deutschlands reporter Karlen Vesper berättar 11 mars historien om till Hanna Podymachina (född Bernstein 1924) idag lever i Berlin men har ett förfluten som rödarmist: Nyligen besökte hon den ryska ambassaden på Unter den Linden i Berlin, den forna sovjetiska ambassaden, på de sovjetiska stridskrafternas dag för att tillsammans med tre andra tyska antifascister hedras för sina insatser i Röda armén under andra världskriget. Hon visar mig sin senaste utmärkelse. "Nej, jag har inga ordnar, bara medaljer", säger den 85-åriga Hanna. Och hon låter inte besviken. Jag får beundra hennes tapperhetsmedaljer, som hon fick för sina spaningsflygningar – underrättelseverksamhet i ordets egentliga mening och inte någon hemligt spiontjänst. Det var på den tiden, i det stora fosterländska kriget. Mer än sextiofem år sedan. I över fyrtio år har hon bott några hundra meter från Alexanderplatz i Berlin. Från sin balkong har hon en underbar utsikt över stadens centrum och" telesparrisen", teletornet i forna Östberlin.  Sin man, Volodja Podymachin, träffade hon vid den bessarabiska fronten. Det var en stående front, som inte rörde sig. Varken de tyska angriparna eller Röda armén vann mark. "Han var lärare, hade undervisat i teckning före kriget och arbetade då i frontstaben. Och eftersom det var en stående front, hade han tid att måla affischer. Det var intressant att se honom arbeta." När Hannah mötte Volodja och kärleken var hon 20 år. I två år hade hon haft Röda arméns uniform. 1942 hade hon tagit studenten och ville egentligen studera vid Institutet för främmande språk i Moskva. "När jag kom hem, sa mamma till mig: 'En officer var här och ville prata med dig. Jag vet inte vad han vill dig. Han sa att han kommer igen.' Det gjorde han. Han var major och tog med mig till chefen för den 7: e avdelningen i 1:a sydvästfrontens – senare 3:e ukrainska frontens - politiska förvaltning." Man frågade Hanna om hon var redo för en propagandaoperation vid fronten för att övertyga sina tyska landsmän att sträcka vapen och desertera. Hanna var redo. "Och så blev jag 'Zerstzerin' (nedbrytare)". Nedbrytare kallades medlemmarna i det ideologiska förband som Hanna kom att tjänstgöra i två år. "Och sen hamnade jag strax norr om Stalingrad, där vårt folk hade knutit ihop "säcken" (der Kessel), där den omringade tyska huvudstyrkan befann sig. Hanna Bernstein författade flygblad. "Vi hade inga tryckpressar, matriser eller liknande. Då skickades vi till staden Engels vid Volga, i det tyska språkområdet. Där fick vi tag i tyskspråkiga sätterikaster. Tryckmaskinen kom från Saratov. Den måste man driva med fötterna, som en symaskin. Vi hade ju ingen ström vid fronten", förklarar Hanna Podymachina och visar hur det gick till: "Man trampar till en gång, pang säger det och så är fyra flygblad klara." Ett tusen exemplar per natt var kvoten man skulle komma upp i. Före gryningen kom en lastbil och plockade upp buntarna. När Hanna och hennes kolleger äntligen försökte få en välförtjänt vila, blev de tillsagda: "Spitje skoreje," sov fortare! För några timmar senare väntade arbete med tolkning av fångar eller desertörer, och program för att påverka motståndaren främst med hjälp av högtalare på lastbilar. "Jag satt i lastbilen och läste våra upprop avpassat efter respektive enhet på den motsatta sidan". Hanna var aldrig rädd för någonting och hon är det inte idag heller. "Jag satt ju i alla fall inne i bilen. Den som låg i främsta skyttegraven med en högtalare tog mycket större risk". Men hon hamnade i alla fall i några riskfyllda situationer. En gång satt hon på lastbilens stänkskärm när en soldat skrek till henne att de närmade sig ett minfält. När hon fick se skylten "Vnimanije" (varning) pekade den bakåt, så Hanna hade redan passerat minfältet. Men den som är aningslös är inte rädd. För sin insats med ett dubbeldäckat flygplan belönades Hanna med tapperhetsmedalj. Andrepiloten var sjuk och Hanna fick hoppa in i hans dräkt - hon mätte1,55 i strumplästen och andrepiloten var 1,80. Hon fick hoppa ner i hans sittbrunn som täcktes med plexiglas som bands fast, så hade något hänt hade hon inte kunnat ta sig ut. Med en högtalare på vardera vingen gjorde man så nattliga propagandaflygningar och Hanna fick läsa med en ficklampa i sin brunn. "Piloten flög så högt han kunde över vårt territorium och glidflög sedan över fiendens positioner, så lågt som möjligt. Vi gjorde snäva cirklar, annars skulle de där nere bara ha hört början eller slutet av våra tal." I Ukraina kan månskenet vara så starkt att det inte lämpar sig för spaningsflyg och Hanna flög inte länge, för planet träffades flera gånger och var en dag så kaputt att det inte gick att få upp i luften mer. Sommaren 1934 hade Hanna Bernstein emigrerat tillsammans med sina föräldrar och sin bror Michael från Nazityskland till Sovjetunionen, där de bodde i Moskva under namnet "Bauer." Efter det tyska anfallet 22 Juni 1941 evakuerades hon liksom andra tyska politiska emigranter till östra Sovjetunionen. Förutom brodern Michael som studerade till sjöman i Vladivostok. Han hade just kommit tillbaka från en tre månaders praktik till sjöss och knappt kommit i land när han arresterades. "Plötsligt var han en fientlig tysk", säger Hanna som är upprörd än idag. "Pappa begärde att Dimitrov skulle undersöka saken. Men det gick inte att få reda på mer än att han hade förts till ett läger i Centralasien." Michael Bernstein försvann spårlöst och familjen hörde aldrig av honom igen. Hannas fortsatta karriär som rödarmist ledde henne till Azovska sjön och Svarta havet, Ungern, Rumänien, Bulgarien och Jugoslavien. Befrielse upplevde hon den 13 april 1945 i Wien. Där blev hon äntligen fri från den malaria, som hon hade dragit på sig i Bessarabiens träsk och inte blivit kvitt under hela kriget. "Pappa hade lyckats hitta en läkare som botade mig." I Wien träffades far och dotter igen efter år av separation. De var båda soldater i uniform. "Pappa kämpade på Brjanskfronten. Han ville alltid att jag skulle komma till honom. Men mina överordnade sa: 'Varför ska en dotter åka till sin far? Låt fadern komma till dottern. Vi behöver Ganna, vi släpper inte ifrån oss Ganna.' Efter kriget arbetade Hanna först hos general Sergej Tulpanov i den sovjetiska militärförvaltningen i Berlin- Karlshorst. Som tysk tjej i Röda arméns uniform hände det att man tittade snett på henne under den första efterkrigstiden. I Wien förolämpade man henne till och med som "Flintenweib" (gevärsflicka). Men hon brydde sig inte. Den judiska flickan från Berlin visste vad hon hade kämpat för. neues deutschland 11/3