Rapport från Indonesiens bottenvåning
Email This Article ... Printer Friendly ... Export to MS Word Document ... Export to plain text document ...
Filed under utrikes on 1/29/2013 by Author: red.

Rapport från Indonesiens bottenvåning






















Lilla Luna med sina tre teddybjörnar.


Våra massmedier rapporterar. Håller oss ständigt informerade om läget i världen, om krig, tsunamis och inte minst mänskliga rättigheter där de kränks som värst. Till exempel Cuba där de kränks fortlöpande, kommunistiska Kina med sin ständiga internetcensur, Venezuela med sin populistiskt folkvalde diktator Chavez, Aung San Suu Kyi och hennes hjältemodiga kamp mot Burmas generaler. Mullornas galna Iran som med sina kärnvapen in spe är på väg att förgöra oss alla. Redan kärnvapenbeväpnade Nordkorea hotar oss ständigt fast borde nog med sina många hungerkatastrofer vara helt avfolkat. För att inte tala om vidrigt korrupta Ryssland med sina Pussy Riots, särskilt nogsamt bevakat av aldrig vilande fasta korrespondenter.

Någon glömd i denna soppa av gravt kränkta mänskliga rättigheter och allt vad anständig västerländsk demokrati heter? Indonesien då, världens fjärde folkrikaste stat med sina 13 500 öar? Minns tsunamin som dränkte så många semestrande svenskar i Thailand? Den med upphov i havet utanför Aceh på landets östra udde och där spolade bort hela kuststräckor. Stort internationellt medieuppbåd rapporterade om försoning mellan landets ledande rebellgrupp och militären, vilka sedan i bästa sämja monterade upp alla nya trähus som skyndsamt levererades av en hjälpsam omvärld för de drabbade att bo i. (Rebellgruppens ledare förresten, han intervjuades av svensk press där han av en händelse och på bekvämt bilavstånd levde i exil i en stockholmsförort.)

Sedan blev det tyst, förutom ett och annat AP-telegram om en och annan regeringskris med politiker såsom hämtade ur en elräkning. Megawatti och vad de heter. Vi får skaffa gamla dvd-filmer för att se hur man har det där nere. Rörliga bilder med Sean Connory och yngre hjältinna i hisnande lindans mellan två av världens högsta just färdiga tvillingtorn i Djakarta. Spännande värre i de mest påkostade exotiska miljöer. Tidigare med inte fullt så turistvänliga bilder i filmen Brännpunkt Djakarta, med Mel Gibson och Sigourney Weaver som verkligen får göra skäl för originaltiteln - The year of living dangerously. Nätt och jämt klarande livhanken i en militärkupp i värsta blodiga Pinochet-stil. Men det var 30 år sedan.

Sedan dess bygger man på höjden här – bland annat just världens högsta skyskrapor – och ingen utrikeskorre i världen tycks manad att behöva rapportera om vare sig mänskliga rättigheter eller annat mer dramatiskt härifrån. Frid och fröjd alltså, förutom lite om Östtimor som visst varit ockuperat men där nu lugnet råder. Säkert finns någon site på nätet där man med landets turistmyndigheter kan åka glashiss upp och ner i de berömda tornen i Djakarta med svindlande vyer över detta tropiskt nyrika underland.

Andre Vltchek ende journalisten på plats, ryssen som blev amerikan och ambulerande världsreporter på frilansbasis jobbar just här, i underlandet. I glaspalatsens bottenvåning. Säkert finns andra platser som kan tävla om titeln helvetet på jorden. Som Rwanda i djupaste Afrika där nästan en miljon människor fick sätta livet till i en omskriven massaker på 90-talet. Här i Indonesien skedde bara en mindre känd men inte blodig lite längre tillbaka, i mitten av 1960-talet. Här mördades tre miljoner människor i en USA-stödd masslakt på kort tid verkställd på order av landets militär (inte undra på att Gibson/Weaver såg skraja ut). USA:s militär å sin sida, var själva redan upptagna med att inleda slakten av fyra miljoner likaledes illasinnade kommunister i Vietnam och kringliggande länder (och innan dess någon miljon på koreanska halvön).

För här liksom där räckte en stämpel för full ohyrebekämpning. Kommunister då och islamister idag. Anticimex kunde inte ha varit mer effektiva. Fast i Indokina gjorde denna särskilt aggressiva ohyra motstånd och gav sig inte förrän man drivit bekämparna på flykten. Här i Indonesien kunde den av USA tillsatta styrande eliten lugnt luta sig tillbaka och från sina växande glastorn se amerikanska multisar modernisera landet.

Utförsäljning av landets naturtillgångar gäller i huvudsak som betalning, t ex avverkning av regnskogar (därmed alla översvämningar). Arbetskraft till svältlöner står för resterande delen. Amerikanen John Perkins, i sin Confessions of an economic hitman, beskriver ur egenupplevt konsultperspektiv hur man prackade på dem världens förmodligen dyraste elnät. (Huruvida familjen Megawatti var inblandad förtäljer inte historien.) De berömda pagodinspirerade jättetornen i Djakarta säkert inga undantag.

Neoliberalism i sin mer extrema form gäller i detta folkrika u-land med sina (enligt senaste noteringen) 238 miljoner själar. Senaste årtiondena accelererande till rent groteska former. Djakarta särskilt hårt drabbat. Stadsparker, torg och till och med trottoarer har sålts ut och bebyggts till bristningsgränsen. Kvar i periferin de egendomslösa massorna i stort sett helt utan ansats till samhällsservice. Ens kloaksystem; därav dessa ständiga fatala översvämningar som med monoton regelbundenhet dränker landets befolkning. Den som nu drabbat övärlden är den värsta sedan 2007.

Det är mitt i detta inferno Vltchek träffar Luna (förevigad på foto i originalartikeln), fem år gammal och lycklig över sina tre teddybjörnar. Om än sjöblöta är detta det mesta hon ägt under sitt korta liv i slummen. Tygdjuren har hon fått av sin mamma som just räddat dem ur det strömmande vattnet varifrån hon handplockar sina sopor. Vltcheck pratar med modern och får veta att familjen för en vecka sedan förlorat allt de ägt och haft. Bara kärran och Luna återstår.

Varför söker hon inte hjälp för sig och dottern? Vltchek pekar på ett sorts biståndskontor strax intill. Men där erbjuds ingen hjälp för sådana som dem, förklarar kvinnan. Hon kommer från ett annat distrikt där denna service saknas. Vltchek ser på lilla Luna. Hon börjar se trött ut. Klockan är tio på kvällen och hon borde ha nattats för länge sedan. Men vare sig hem eller säng finns. Bara en kärra med sopor och några kasserade kramdjur till tröst.

På den vägen är det. Blöt till knäna fortsätter han sin expedition och möter verkliga skräckscener. Folk som sover på varandra på broar och viadukter. I våra trakter hade de frusit ihjäl. Här klamrar de sig fast och kan till och med föröka sig, dessa onödiga ätare. (Dr Kissinger lär ha myntat uttrycket.) Vltcheck har under sina många resor i Asien bara mött liknande scener just här i Indonesien, i kontrast till hur effektivt han upplevt hur myndigheterna i länder som Kina, Vietnam, Cuba, Chile och Thailand rycker ut och helhjärtat bistår de sina vid liknade katastrofer.

Här syns vare sig polis eller militär till, brandkår och ambulanser lyser med sin frånvaro. Inga helikoptrar hovrar i skyn i jakt på nödställda. Helt dött inklusive det döende folket. Allmän apati råder. Hundra tusen har just förlorat sina hem. Många av dem här i Djakarta, utan mat, tak över huvudet eller torra kläder. Hur är detta möjligt, varför reagerar inte omvärlden? Läser man bara turistbroschyrer där hemma?

Till sist och efter mycket letande får Vltchek en uppenbarelse, flera grant rödmålade brandbilar tar sig målmedvetet fram i vätan. Entusiastisk och lite skamsen över sin tidigare hårda dom hoppar han ivrigt ombord med sina kameror. Taken på utryckningsfordonen är fulla med folk. På den här verkar alla ha kameror, lite för många kanske. Med var gör det, här ska folk räddas! Äntligen ett livstecken från myndigheterna. Sätt fart! Jublande når de så småningom målet, en biståndsstation. Ovanligt ren och snygg men nästan folktom. Folk skymtas bara på håll, som på en dimmig fondtapet med halvdränkta människor.

Det här gäller inte dem visar det sig. Det är ett spektakel med hyrda journalister som med buller och bång eskorterar en av landets mest kända popstjärnor. En kille på taket, en biker, förklarar att hans cykelklubb (bara rika är medlemmar i sådana här) arrangerat det hela för att inför mediernas kameror dela ut några lådor torra nudlar (sådana vi här hemma köper tre påsar för en tia). Popstjärnan ger extra publicitet till deras ”katastrofinsats”. Tal och ryggdunkningar. Ingen bryr sig om de fattiga i fonden.

Vltchek känner sig som i en virtuell verklighet. Ingenting är verkligt här. Inget görs utan betalning här. Bara nöden är verklig. Brandkaptenen som deltar i yran har hyrt ut sina fordon, betalda av allmänheten, mitt i värsta nödläget, för ett privat jippo. Till och med radiostationerna tjänar pengar på översvämningen. Tar betalt för att berätta om kändisars ”biståndsinsatser”. Polis och militär är nog de lataste i hela världen, tror Vltchek. Smutsar sällan ned sig utanför sina kaserner. Han har upplevt det förut, i Aceh i samband med tsunamin och på andra håll i Indonesien.

En av de få platserna folk kan röra sig i huvudstaden Djakarta är i jättelika malls, lyxiga köp-center där även tjänstefolk tillåts fönstershoppa. Folk här lever sina vanliga liv här mitt översvämningen utanför. Sitter runt kafébord och pysslar med sina smartphones, fotograferar varandra med dem eller stirrar tomt framför sig. Inga Facebook-kampanjer pågår. Bara dånande pop i högtalarna. Ingen visar indignation. Ingen höjer indignerat rösten och ställer myndigheterna till svars för sin fullständigt kriminella passivitet. Inga tecken på medmänsklighet. Bara business as usual.

De fattiga finns inte, är inte ens själva medvetna om det absurt onormala i sin miserabla situation. Ingen solidaritet så långt ögat når. Fyrtisju år av hjärntvätt har gjort sitt. Ord som socialism, samhälle och liknande uttryck har försvunnet ur språkbruket. Stämplade som smutsiga. Milton Friedman kan sova belåten i sin grav. Maggan Thatcher lika belåtet i sin säng på äldreboendet. Här tar alla hand om sig själva in i döden.

Post scriptum: Vad hände med frihetsledaren i svenska betongförorten? Fördes han i triumftåg tillbaka till hemlandet, eskorterad av svensk/internationellt pressuppbåd? Likt befriade Aung San Suu Kyi i Rangoon? Eller ens popstjärnan i brandbilen i sitt sjunkande Djakarta? En stad redan drabbad av växthuseffekten fast ingen utländsk nyhetsbyrå tycks ha nåtts av budskapet. Bortsett denne Andre Vltchek förstås, men han är ju ryss och borde ha stannat hemma och rapporterat om övergreppen på Pussy Riots. Det hade han åtminstone fått betalt för, kanske t o m publicerad i våra stora tidningar. Det här får man leta fram i Counterpunch. (http://www.counterpunch.org/2013/01/25/jakartas-killer-floods-and-the-elites/) Och vad händer med lilla Luna, söt som socker men fattig som en kyrkråtta, och hennes sopsamlande mamma? Andre, när du ändå är där, ge oss en uppföljning men bara med ett lyckligt slut! Svensk press ja, den fortsätter sin rapportering från länder där de verkliga övergreppen sker (se lista i artikelns inledning).

Åke W. Bergh



Fler artiklar i samma ämne
Det finns inga andra artiklar i samma ämne här, men använd gärna sökmotorn!


Lämna gärna en kommentar!
  (Klicka på länken Lämna en kommentar! använd sedan formuläret och skriv ditt riktiga namn (inga alias tack!)

Lämna en kommentar!



Developed by Expinion.net