Den siste som lämnar landet släcker lyset!
Email This Article ... Printer Friendly ... Export to MS Word Document ... Export to plain text document ...
Filed under utrikes on 1/23/2013 by Author: red.

Rubrik


HMer om Lettland – stenrika oljeschejkdömet som försvann

För ett tag sedan – innan man täppt till alla kanaler ”vänsterut” även i folkägda public service – visade Sveriges Television ett mycket avslöjande reportage från denna vår tidigare nu befriade provins i öst. Sovjetiska Baltikum, en del av det gamla svenska stormaktsväldet som aldrig riktigt befriat sig ur sinnena hos den mer traditionsbundna svenska ultrahögern. För vem flög då, i början 90-talet, direkt efter att de nya nationsflaggorna hissats, om inte Carl Bildt som en euforisk tätting mellan de gamla kolonierna i öst för att underlätta den så länge efterlängtade men gravt försenade återanknytningen. Och han kom inte tomhänt.

SVT:s senaste (läs sista?) illustra reportage från Lettland visade det nyss så lyckat avstaliniserade landet dagen efter. D v s efter 2008, då botten gick ur den internationella kasinoekonomin. Ett nyss så sprudlande emirat vid Östersjöns strand fast utan olja (sin energi får man alltjämt österifrån fast nu osubventionerat – rysk olja och främst gas) Ett praktexempel i sann nyprivatiserad dynamisk välfärdsskapande avreglerad neoliberal anda. En riktig ”wealth builder”, för att citera Skandia-direktörer.

Nu hade champagneyran övergått i baksmälla. Med lite eftertanke kan denna i praktiken lilla stadsstat aldrig ha haft så mycket fast grund att stå på, sett ur sund nationalekonomisk synvinkel. Men sund ekonomi är anatema i dessa magiska tider då allt vi tagit för givet om ekonomisk basics förkastas som obsolet tankegods. Någon industri behöver vi inte längre, frågan är om Lettland ens idag kan tillverka sina egna konservöppnare. Mycket att exportera hade man inte, fast desto mer att importera. Såsom en splitterny imponerande bilpark helt överglänsande fattiga Sveriges, då med kanske Europas äldsta skruttåk.
 
Hela denna osannolika framgångssaga sedan 90-talet helt byggt på ”billig” importerad kredit och bantad offentlig sektor, betalad med en helt obetydlig ”flat” skattesats (15%). Det senare något som t o m fick Göran Persson att gå i taket. Skulle balterna med sitt nya EU-medlemskap nu söka svensk sjukvård, med deras egen på svältkur? Banker var det som gällde, svenska banker helt inriktade på privatlån, allmänna välfärden fick man sköta själva (vad man nu får för 15 % flat skatt). Är Nordeas och Swedbanks kreditkort längre gångbara betalningsmedel på lettiska sjukhus? Någon?

Nato-anslutning skedde närmast per automatik, vad än Reagan och Gorby kommit överens om. Så att ryssarna inte skulle kunna komma och stjäla deras nya ymnighetshorn. Ryssarna svarade med att dra sin nya gasledning söderut (North Stream) till havs, så att balterna inte skulle lockas stjäla deras gas. Marknadspriser är vad som nu gäller för rysk gas. Ett gravt övergrepp förstås, med vad kunde man vänta sig av dessa barbariska ryssar? Tack och lov finns ju alltid Pussy Riot att tillgripa i ordkriget. Rysspöket vinner val i dessa trakter.

Då undertecknad själv en gång besökte landet, i tjänsten sommaren 2001, speglade sig de svenska bankpalatsen i det blanka flodvattnet, sett från lyxhotellets fönster. Ingen nöd så långt ögat nådde. Nyöppnade välfyllda krogar och pubar överallt. Och världen är liten, på en uteservering satt där som av en händelse Disa Håstad, då DN:s korre i Östeuropa. Hon verkade desillusionerad och ordade bittert om de hyperaktiva svenska bankerna som så dominerade ruljansen i Riga med omnejd. En sorts Klondyke, fast tvärtom, att hälla billiga krediter över. Det nyss så grå landet badade i pengar, men hur länge?

Nya Lettland skulle inte bara åka bil bekvämt och ståndsmässigt. Man skulle bo i penthouse. Riktiga takvåningar som i Playboy, minus marsipanbrudar. Inga grå ryska hyreskaserner. Men vem hade råd att köpa nu? Mäklaren som visade runt Sveriges Television mitt i krisen lät dämpad. Trots sitt typobjekt med välutrustat praktkök, badrum som i Tusen och en natt, fem meters takhöjd och panoramautsikt mot havet: ”Nog ingen, för närvarande…”

Killen som inredde överdådet körde både Porsche och Corvette i miljonklassen och (då han inte kunde ratta båda samtidigt) engagerade en kompis att köra ikapp med. Det gick undan värre på raksträckorna utanför Riga. Han skissade på lyxiga hem. Nu hade han fått lämna igen fartåken där han hämtat dem – hos leasingfirman – och satt nu mest och bläddrade i obetalda räkningar. Så mycket jobb hade han inte längre. Hela marknaden hade försvunnit över en natt.

Så även bruket att vardagshandla på kredit. Skolflickan som köpt godis med eget kreditkort på väg hem från skolan hade fått sluta med det. Hennes ömma välmenande moder såg dock det hela som ett kul minne. Lyckliga hon; mindre kul hade bonden ute på ”sin” gård. Han som köpt allt på kredit. Eller kanske ”bonden”. Någon lantbruksakademi för tidigare trottoarbönder fanns knappast. (Ett tidigt inslag i svenska medier beskrev en som täckte sin gödselstack med presenning – för att inte bli blöt när det regnade på den.)

Scen: en stor grön Landrover rullar in på en gårdsplan. Bara huskatten hälsar vår unge mjölkbonde (f d alltså) välkommen hem. En vanlig bondkatt, uppenbarligen helt värdelös – allt annat bortforslat; kor, maskinpark och mjölkmaskiner. Det mesta säkert levererat av vårt (f d alltså) svenska Alfa Laval. Även bostadshuset tomt och öde. Finns kyl och frys kvar i köket är det säkert bara en tidsfråga. Någon familj syns inte till. Kanske har den emigrerat, likt så många andra. Bara följt flyttvågen som drog förbi.

Unge bonden snyftar övergivet trots sin stora röda katt som följer honom, tillgiven som en gårdvar. Den kanske inte fått mat på några dar. Nu ska husse bara åka och lämna tillbaka Landrovern hos bilhandlaren som så länge fått vänta på amorteringar. (not: ryssarna planterade den skog som nu säljs till svensk massaindustri, och som skövlade kalhyggen kanske åter kan komma till nytta som jordbruksmark.)

Tillbaka med SVT i Riga: intervjuade bilhandlaren matchar bara något vi tidigare sett i Hollywood, Kalifornien. Samma glada skyltar om låg kontantinsats, leasing till vrakpriser, flaggspel och allt. Bara köpvänlig dämpad hissmusik fattas, men inte mycket i övrigt. Mercedes, BMW, Porsche, Jaguar och någon fattig Volvo i bakre ledet. Inte ens Cadillac SUV saknas. Det mesta nytt, fast osålt. Bilhandlaren under sina glatt fladdrande vimplar förstås inte lika munter. För några hugade kunder syns inte till. Kunde nog lika gärna åka hem och sörja, fast det nog inte skulle bli mycket att komma tillbaka till. Snart lika tomt som ute hos bonden. En del av åken kanske i retur tillverkaren, andra snart utannonserade av mer optimistiska kolleger i Stockholm. Kvar i Riga bara ett stort skuldberg.   

Svensk TV-repris lär vi inte få se. Det här reportaget med en högst lovvärd yngre kvinnlig reporter fanns på SVT Play under några veckor, sedan puts väck. Puts väck liksom nyss så stenrika Lettland, nu utan vare sig olja eller svenska krediter. Idag, får vi höra, ersatt med ”Neo-mirakel II”, en succé med en helt unik version av Potemkinkuliss av ett land som drabbats värre än något annat då finansbubblan brast. I stort sett inga kurvor pekar uppåt ens från dagens låga nivå. Varje liten uppgång i någon delsektor hälsas med stor entusiasm och tal om snar recovery, återhämtning. Ingen pratar ryska längre. Bara befolkningsstatistiken talar ryska, d v s alltjämt i utförsbacke.

Det mest väsentliga om dagens Lettland nyligen förtjänstfullt uppdaterat i Nyhetsbanken av Jan Hagberg, under rubriken ”Sista skriket – Lettlandsmodellen”.

Övrig rapportering värt namnet får sökas over there, på andra sidan Atlanten. Om än inte i New York Times, som ser Lettlands brave austerity program, modiga och helt smärtfria svångremspolitik, som idealexemplet att följa även av USA och andra. Man får gå ”underground”, till mer obskyra non profit-siter, såsom Counterpunch för analys och rapporter av (den tidvis på plats högst närvarande) Michael Hudson och andra. Vad som händer i Baltikum idag är oss annars lika förborgat såsom någonsin under dess tid bakom järnridån. Sladder om duperade balter verboten i borgarpressen.

Det är lätt att ironisera, men det komiska – liksom tragedin – ligger aldrig långt borta. Dock inte så mycket hos neoliberala Svenska Dagbladet då man via mail undrar varför man i allsidighetens namn inte får läsa kommenterar av Michel Hudson och andra högst komptenta kritiska röster om Lettland och övriga bankruttländer, från Island i norr till Grekland i syd. Lettland ligger i alla fall oss närmast. Högst förtjänstfullt, svaret från P J Anders Linder lät inte vänta på sig (samma kväll faktiskt), men tillät inga som helst avvikelser från tidningens inslagna linje. (DN har helt tappat hoppet om Sverige, med fokus på våra förföljda minoriteter; kvällspressen på Zlatan och bantningstips.)

Ledarskribent Linder andades stor tillförsikt inför de nu äntligen aktiva marknadskrafterna, den nya ekonomins dynamiska förmåga att skapa entreprenörsledd välfärd, osv. Nej, någon pessimistiskt dämpande dissidens fanns ingen plats för i dessa dynamiska tider. Minns inte exakta ordvalet, det var ett tag sedan, men det var andemeningen i korthet då, dock väl efter internationella finanskraschen 2008. Sedermera har man fått mer klarspråkiga semidissidenten Andreas Cervenka på halsen genom samarbetet med Aftonbladets ekonomibilaga. Vare SvD i stort eller deras bilagor bär sig ensamma i mediekonkurrensen.

I det stora hela kan vi nog ändå som svenska skattebetalare skatta oss lyckliga över letternas självpåtagna svältkur och svårslaget vällvilliga inställning till våra banker. I annat fall hade vi säkert, till sista lettiska kronan och andra valutor, fått lösa ut deras annars jättelika kredit-förluster i Österled (likt Karl XII praktiserade man offensiv expansion ända nere i Ukraina).

Något ansvar för letternas fatala lättsinne med lånade medel kände man inte av i bankkretsar hemma i Stockholm då SVT hälsade på. Här hävdade man, var man ”bankekonomer”. Ett separat släkte, helt skilt från mer omfattande studier i ämnet, såsom nationalekonomi. Hyllade Anders chockterapeuten Åslund kan andas ut hos ”Stockholm School of Economics” i Riga. Hans kolleger hemma på base camp Handels vid Sveavägen nyligen i brittiska The Guardian omnämnda i samband med tidigare solidariska folkhemmet Sveriges så snabba omvandling till högerextrem neoliberal experimentanläggning. Ryktet sprider sig. Filialen i Riga emellertid, rymmer idag både en och annan dissident. Inte ens där tror man uppenbarligen helt och fullt på svenskarnas ”crash course” för landet.

På flygplatsen i Riga är det slutfunderat. Här vill man bara ta sig härifrån med första bästa flygplan. Amerikanska Boeing – varför riskera livet i rysk skrot då det fanns obegränsad kredit att handla riktiga grejor, nu gäller det bara att betala för sig med de pengar utlandsjobb eventuellt kan inbringa. Vid incheckningen har en skylt siktats, lånad från mer sydliga republiker regelbundet formade ur loppet på amerikanska gevärspipor. Den lakoniska uppmaningen lyder: ”Den siste som lämnar landet släcker lyset!”

Åke W. Bergh, journalist och TV-tittare 




Fler artiklar i samma ämne
Det finns inga andra artiklar i samma ämne här, men använd gärna sökmotorn!


Lämna gärna en kommentar!
  (Klicka på länken Lämna en kommentar! använd sedan formuläret och skriv ditt riktiga namn (inga alias tack!)

Lämna en kommentar!



Developed by Expinion.net