Folkbeväpning åter aktuellt

Folkbeväpning åter aktuellt  Ewa Stenberg, DN:s pålitliga försvarsreporter, bekräftar misstankarna att den nya svenska yrkeshären inte ska få ett fullgott officersmaterial (9/12). Till officersutbildning går det idag endast fyra sökande per plats (mot sexton till utbildning av poliser), och kvaliteten på dem som söker är mycket lägre än den någonsin varit. Skolchefen klagar: ”Tidigare valde vi i Försvarsmakten ut vilka ungdomar som var lämpliga under värnplikten. Vi plockade ut kadetter ur alla samhällsgrupper. Nu är det ungdomarna som väljer oss.” Unga människor med invandrarbakgrund är underrepresenterade. ”Idag bedöms bara en fjärdedel [av de sökande] som mycket väl lämpade i de tester som genomförs”, skriver Stenberg. ”Resten har lägre lämplighetsgrader.” Allt detta har kunnat förutses. Den allmänna värnpliktens avskaffande, i skriande strid mot uppmätt folkvilja, har omedelbart lett till ett negativt urval av personer som tar värvning till legosoldater, och dessutom har rekryteringsunderlaget till befälsutbildning på olika nivåer krympt och försämrats. Nyvärvade blir av allt att döma mindre väl omhändertagna; följaktligen kan man förvänta sig en tämligen hög drop out-frekvens. Ärligt talat: vem vill ägna sitt yrkesliv åt en verksamhet som misstros av mycket stora delar av befolkningen? Det förefaller solklart att det måste finnas en överrepresentation av personer som inte utan vidare skulle passa i normala befattningar ute i det övriga samhället bland dem som väljer att bli soldater och officerare nu och i framtiden. Och detta är givetvis varje yrkesarmés svaghet: att den måste hålla till godo med bottenskrapet och med en hel del rötägg. Folkförsvarets stora förtjänst däremot var att den hade en folklig förankring. Det kunde befordra talanger – till värnpliktiga befäl eller till yrkesofficerare. Det kunde göra folk av bråkstakar. Visst fanns det stridisar som såg sin chans att förverkliga sina högst privata drömmar och visst fanns det odugliga befäl eller sådana som njöt av att göra livet svårt för män som ännu inte hade blivit vuxna och därför var osäkra i sin identitetsbildning. Men sådana figurer har det funnits gott om överallt i samhället. De ställer till det på vilken arbetsplats som helst. Folkförsvaret fick dem att hålla sig någorlunda på mattan. Den nyordning som nu har införts innefattar inga sådana spärrar. Krigsmakten kommer snabbt att bli allt mindre respekterad i vanliga människors ögon. Det innebär att landets försvarskraft bara av den anledningen reduceras. Och om man ska vara uppriktig finns det heller ingen anledning att tro att försvaret av landet ska vara dess primära uppgift – Sveriges ”försvar” kommer inte att strida här utan i andra hörn av världen. Allt detta är argument för en snar och grundlig omprövning av de beslut som har lett till folkförsvarets avskaffande under de senaste tio femton åren. Det krävs att fler än ett riksdagsparti – Sverigedemokraterna som slår mynt av en uppkommen bristsituation – tar nationens långsiktiga självförsvar på allvar. Folkbeväpning som var en kampfråga under hela 1800-talet måste åter sättas på dagordningen. Anders Björnsson