Inför Nobeldagen
Email This Article ... Printer Friendly ... Export to MS Word Document ... Export to plain text document ...
Filed under inrikes on 11/28/2012 by Author: red.

Inför Nobeldagen

Att litteraturen är ett vapen i den politiska kampen är en känd sats som länge förnekades av det beståendes försvarare. Dessa ägnade sig gärna åt tanken att litteraturen liksom konsten skulle ha ett egenvärde – att det konstnärliga skapandet står höjt ovan klasserna, systemen och de dagliga striderna.

Ser man noga efter gäller detta enbart sådana kulturyttringar som ses med välvilja och sådana som är oförargliga eller öppet ställer sig i det beståendes tjänst. Konst eller litteratur som ifrågasätter vedertagna sanningar har haft svårare att få accept av smakdomare och priskommittéer, och detsamma gäller konstnärs- eller författarskap som öppet bryter med föreställningen om att konstens autonomi och icke-partiskhet.

Men vad är då konstnärlig frihet? kan man fråga. Är det inte friheten att välja, rätten att ta ställning? Jo, svarar frihetens officiella propagandister och bemärkta liberaler av olika schatteringar, men den rätten får inte missbrukas, den friheten kan inte vara oinskränkt: man måste nämligen som konstnär eller som intellektuell ställa sig på det godas sida. Man får inte försvära sig åt mörkrets krafter. Och mörkrets krafter är alltid de som står de allmänt accepterade idéerna emot.

Detta är mycket lätt att se i den litterära Nobelpris-historien, framförallt genom stora författarskap som har förbisetts medan andra mindre betydelsefulla har premierats. Inom det tyska språkområdet har Svenska Akademien, som är jury, förbigått en språklig förnyare och probleminriktad författare som Peter Handke – uppenbarligen därför han hade fel ”sympatier” under de jugoslaviska inbördeskrigen. Andra klassens skribenter som Elfriede Jelinek och Hertha Müller belönades istället, eftersom dessa kunde anses ofarliga eller politiskt mera lämpade. Den förste turken blev således den finkulturelle Orhan Pamuk, som faktiskt har skrivit ett antal riktigt usla böcker, och inte den folklige Yasar Kemal, vars hela verk sedan länge tillhör världslitteraturen.

Reaktionerna på beslutet att frångå praxis och utse Mo Yan till årets litteraturpristagare var också reflexmässigt – just det: politiska! – och visar att också ”politikförnekarna” och ”l’art-pour-l’art-anhängarna” också har en så tydlig, illa dold politisk agenda. Man fördömde genast beslutet och frånkände denne kinesiske författare rätten att tillhöra ett bestämt politiskt parti, att uppbära ett officiellt ämbete i ett land som uppträder på ett oönskat sätt i världspolitiken och som inte accepterar den liberala demokratin som enda måttstock på politisk rättrådighet. Då spelar det ingen roll att det finns långt mera samhällskritik i Mo Yans böcker än i Tomas Tranströmers diktning. Mo Yan (som själv hävdar att man måste skilja på politik och litteratur: se Perry Link, ”Does This Writer Deserve the Prize?”, i  New York Review of Books, 6–19 december 2012) måste uppträda som tankepoliserna vill, inte som han själv har funnit för gott. Hans utövade frihet är ingenting värd. Varför? Därför att den visar att man kan vara motkulturell – till och med avantgardistisk – i dagens Kina utan att bli dissident. Att konstens värde inte hänger på om man är samhällsfiende eller ej.

Detta är en irriterande tanke. Den visar att konsten och litteraturen kan infogas i reformstrategier inte bara i länder där reform är nationalreligion och revolution anatema – utan också där det revolutionära arvet fortfarande är en nagel i ögat på den härskande klassen, äventyrare berikar sig och mångmiljonerna drar sig fram i fattigdom.

Sven Hofman


Fler artiklar i samma ämne
Det finns inga andra artiklar i samma ämne här, men använd gärna sökmotorn!


Lämna gärna en kommentar!
  (Klicka på länken Lämna en kommentar! använd sedan formuläret och skriv ditt riktiga namn (inga alias tack!)

Lämna en kommentar!



Developed by Expinion.net