Rättspolitik!

Rättspolitik! Det blev som känt inte Julian Assange som tilldelas Nobels fredspris detta år. Det hade förvisso varit egendomligt, med en priskommitté som har skänkt bort en massa pengar i strid med givarens intentioner, till en krigspresident som Barack Obama och till en krigshetsare och imperialistkramare som Liu Xiaobo på senare år. Expressens kulturredaktör Karin Olsson, som har bedrivit medial hetskampanj mot Assange, har samtidigt velat ifrågasätta Svenska Akademiens val av litteraturpristagare: Mo Yan har mycket att bevisa, skrev hon i en kommentar (12/10), innan han kan passera den liberala svenska pressens personkontroll. Visst är det underbart att de där liberala åsiktspoliserna finns! De befriar oss andra från tvånget att ta ställning. Mo Yan är således medlem i ett statsbärande kommunistparti och han har tydligen haft synpunkter på dissidentkulturen i sitt eget land. Man har en stark känsla av att karln är alldeles normal och skriver böcker som genomsnittskinesen kan ha svårt att ta till sig. Själv läste jag i somras under visst motstånd romanen om ett kinesiskt godsägarskrälle som genom något slags Pomperipossa-effekt döms att fortleva i olika djuruppenbarelser – inte litterärt övertygande på mig i alla fall, men om den är politiskt tillräckligt (in-)korrekt? Herregud, våra svenska förståsigpåare! I samma nummer av Expressen får justitierådet Göran Lambertz breda ut sig i en förtalskampanj mot en annan person, framlidne journalisten Hannes Råstam. Om Lambertz varit en enkel rådman i övre Norrland, och inte hade haft så goda förbindelser inom etablissemanget, så hade en sådan smädeartikel varit otänkbar att trycka i svensk press. Men den liberala politiska kulturen är en överhetskultur, och därför kan Lambertz ostörd kolportera ut sina meningar i Quick-fallet, i akt och mening att skyla över en tidigare sjaskig ämbetsutövning, då han på lösa grunder lämnade allt maktmissbruk under Quick-processerna utan åtgärd. Lambertz personifierar förfallet inom svenskt rättsväsen. Som om inte detta var nog försökte denne herre nyligen avskaffa svensk tryckfrihetslagstiftning, som ordförande i en statlig utredningskommitté. Välsignelserikt nog hamnade han där i svårartad ensamminoritet – detta var knappast statsmaktens avsikt från början, men det blev en ofrånkomlig följd av de principiella invändningar som framfördes av tryckfrihetens idoga vänner, inte minst den nyligen bortgångne Anders R. Olsson. Han var en av dem som kunde få Lambertz svarslös och kommer därför att vara mycket saknad i den fortsatta diskussionen. Ett antal bisarra judiciella skandaler (Quick-målet, styckmordsrättegångarna, de många incestfallen som inte var några, häktningar i tid och otid av personer mot vilka det inte har funnits skälig brottsmisstanke, polisbrutalitet med dödlig utgång, korruptionen inom offentlig förvaltning, rättsövergreppen mot demonstrerande i Göteborg 2001, domar- och nämndemannajäv, nu senast den finanspolitiska mobbningen av affärsmannen Mats O. Sundqvist som uppenbarligen ledde till en förtidig död) har gjort det nödvändigt att börja arbeta på en rättspolitisk agenda som syftar till att reda ut de inre förhållandena i landet Sverige vilket endast med tvekan och möda torde kunna kallas en rättsstat. De politiska grupperingar som gör den saken till sin torde kunna påräkna ordentlig folklig uppskattning. (Och då har vi ändå inte med ett ord berört den oöverskådliga lobby- och korruptionsapparaten inom den prisbelönta Europeiska Unionen, som har både gillat och stadfäst denna…) Sven Hofman