Avsluta insatsen i Afghanistan

Avsluta insatsen i Afghanistan Motion antagen av representantskapet i Stockholms s-distrikt 29/9 2012 Kriget i Afghanistan har nu pågått längre än de två världskrigen tillsammans. Antalet döda och sårade afghaner är okänt men det rör sig om tiotusentals. NATO-koalitionen, av vilken Sverige är en del, har i direkta stridshandlingar förlorat tusentals soldater plus ett betydande antal sårade och traumatiserade.                  Skadan fysiskt och mentalt är enorm, kostnaderna närmast ofattbara. Nobelpristagaren Joe Stiglitz har påpekat att utan Irak och Afghanistankriget skulle USA inte haft något budgetunderskott - ett underskott som har fått negativa följder i hela världsekonomin.                  Detta är ett amerikanskt krig. Det är USA som hela tiden har styrt, och fortsatt styr, över de strategier och krigsmål som de allierade, däribland Sverige, har anslutit sig till. USA:s mål var från början att förinta alQaida och jaga bort talibanerna, men för att få stöd från "världssamfundet" utvidgades målen. Afghanistan skulle bli en modern, okorrumperad stat, med ett starkt centrum och en kompetent och kvalificerad byråkrati. En stat som har förmåga att skydda sin egen befolkning och att bekämpa fattigdomen. Därmed skulle också samhället demokratiseras, kvinnor få fulla rättigheter och mänskliga rättigheter skulle respekteras.                  Detta skulle åstadkommas med militära aktioner, genom utbildning av poliser och soldater och ett mycket omfattande bistånd. Ett demokratiskt, välbeväpnat men fredligt Afghanistan skulle bidra till stabiliteten i hela regionen.                  Ingenting av detta har uppnåtts utom bekämpandet av al-Qaida i Afghanistan. Utvecklingen går åt fel håll.                  Landet saknar stabil grund eftersom den stat som finns är genomkorrumperad och mänskliga rättigheter kränks oavbrutet. Den enda riktigt blomstrande stora näringen är heroinindustrin och landet är sönderslitet av decennier av krig. Talibanerna och ett antal starka krigsherrar är kvar och växer sig starkare. Redan för flera år sedan konstaterade ledande amerikanska militär att det inte gick att besegra dem militärt. Alla ansträngningar att få befolkningen att betrakta NATO-soldaterna som vänner har i stort sett misslyckats.                  Inte minst till följd av upprepade incidenter med bombanfall mot civila och brutala övergrepp från amerikanska specialstyrkor. Instabiliteten i regionen har ökat, särskilt i Pakistan.                  Kriget har stimulerat terrorism runt om i världen och motåtgärderna har brutaliserat också demokratiska länder och legitimerat tortyr och misshandel av fångar, långt utanför Afghanistans gränser.                  Kriget, av vilket Sverige är en del, är med andra ord ett fruktansvärt, tragiskt fiasko. Den amerikanska statsledningen inser det, och har påbörjat det militära tillbakadragandet som förväntas vara avslutat senast våren 2014, alltså tidigare än vad Sverige tänker göra. President Obama markerar att USA uppnått sitt mål att besegra al-Qaida i Afghanistan, med avrättningen av bin Laden som höjdpunkt, dvs. det ursprungliga och för USA helt centrala krigsmålet.                  Det svenska engagemanget i Afghanistan har kommit till gradvis utan att man egentligen vid något avgörande beslutstillfälle gjort klart för allmänheten att Sverige går in i ett krig. Det har nog inte varit någon medveten mörkläggning utan snarare uttryck för illusioner, nämligen att det handlade om en kortvarig operation och ett sätt att skapa fred, demokrati och mänskliga rättigheter.                  Alla politiska partier inser givetvis - precis som Obama - att detta inte kommer att uppnås. Men det är inte från de partier som år efter år förlänger Sveriges militära insats vi får höra sanningen - utan i borgerliga Dagens Nyheter som i en huvudledare den 10 november 2011 anklagade Carl Bildt för att i en debattartikel ha ljugit om krigets verklighet: 6 Alla som inte sovit de senaste fem åren vet däremot att Bildts artikel är förljugen. Det är inte på grund av ett förbättrat säkerhetsläge i Afghanistan som Sverige och andra länder börjar ta hem sina militära styrkor. [.] Både väljarna och de svenskar som riskerar livet i Afghanistan har rätt att bemötas med större respekt än så av landets utrikesminister.                  USA har också sedan länge förhandlat, eller, som det heter, "samtalat" med talibanerna, samma talibaner som de svenska soldaterna av regeringen fortsatt uppmanas att bekämpa. Förlängningen av den svenska insatsen till och med 2014 är i det perspektivet omoralisk: man utsätter svenska soldater för stora risker i ett krig som man vet är meningslöst.                  Socialdemokraternas vallöfte till väljarna 2010 - tillsammans med v och mp - var att kräva en bindande tidsplan för ett svenskt militärt tillbakadragande som skulle påbörjas i juli 2011 och vara avslutat under första halvåret 2013. Det dröjde inte många månader förrän detta vallöfte sveks och i stället slöts en pakt med regeringen om den förlängda närvaron till 2014. Och därmed skulle USA lämna Afghanistan militärt före Sverige! Ingenting hade hänt i Afghanistan som motiverade detta löftesbrott; tvärtom. Och ingen skulle straffa det alliansfria Sverige för att vi går ur NATO-insatsen.                  NATO-medlemmen Hollands militärer försvann redan 2010, Kanadas stridskrafter avslutade sin närvaro i fjol medan andra Nato-länder som Australien, Danmark, Frankrike, Italien, Spanien och Tyskland planerar sedan länge för att avsluta sitt deltagande. Japan övergick redan under 2009 till uteslutande civilt bistånd.                  Ingen har protesterat mot detta.                  Att den svenska militära insatsen mångdubbelt överträffar vårt bistånd vet vi men inte med hur mycket.                  Den transparens och kontroll som Gunilla Carlsson ständigt kräver i det svenska biståndet (det är att slå in öppna dörrar eftersom få länder i världen granskar sitt bistånd så hårt som Sverige) borde också tillämpas på krigsinsatsen. Inga utvärderingar görs, inga klara effekter har kunnat redovisas, något som Riksrevisionsverket i sin rapport den 14 april 2011 också kritiserat regeringen för. Ur RRV:s pressmeddelande: "Granskningen visar att det inte finns förutsättningar för ett samordnat och effektivt resursutnyttjande. Granskningen visar också att riksdagen inte har insyn i verksamheten eftersom regeringens rapportering brister. Kostnaderna ökar men ingen har överblick. Det går heller inte att få fram de totala kostnaderna." Sverige har i processen också svikit FN. När Ban Ki-moon 2008 vädjade om europeiska fredstrupper till den nästan kollapsande FN-missionen i DR Kongo sade Storbritannien och Tyskland nej med ingen att deras trupper behövdes i Afghanistan. 2009 drog Polen tillbaka trupper från sitt FN-åtagande av samma skäl.                  Även Sverige tillhör nejsägarna. Chefen för FN:s enhet för de fredsbevarande operationerna, Alain Le Roy, avslöjade under ett Stockholmsbesök i september 2011 att Sverige har avvisat FN:s vädjanden om att delta i FN-insatserna i DR Kongo, Sudan och Tchad. Dramatiken kring valet i DR Kongo 2012 visade tydligt på behovet av ökade FN-insatser i detta land, där över fem miljoner människor har dött och hundratusentals kvinnor har våldtagits, en katastrof värre än den i Afghanistan.                  Drygt 55 år efter det att Dag Hammarskjöld skapade de fredsbevarande trupperna, finns det inte längre några svenska beväpnade soldater i blå baskrar. Av de ca 700 svenska soldater i internationell tjänst är de allra flesta, nästan 600, stridande trupp under Natoflagg och amerikanskt befäl i Afghanistan. De övriga 90 finns i observatörs- och ledningsfunktioner i postkonfliktländer.                  Erfarenhet och forskning visar att som renodlad militär försvarsallians är Nato den organisation som är sämst lämpad att genomföra de långsiktiga insatser med stora civila delar som behövs för att bygga en fred som håller. Till skillnad från i Nato- och EU-ledda insatser är den högste chefen för en FN-insats alltid civil, med kontroll över både civila och militära delar på plats i konfliktområdet. Att prioritera Nato och EU framför FN är att prioritera kortsiktighet och militär konfliktlösning.                  Det är också ytterst betänkligt att Sverige är i krig under befäl av Nato. Nato är en militärallians där de ledande länderna är kärnvapenmakter. Natos strategiska doktrin vilar ytterst på de amerikanska, brittiska och franska kärnvapnen. Sverige måste återgå till att försvara folkrätten och lever upp till försvarspropositionens deklarerade föresats att "Sverige ska upprätthålla världsorganisationens förmåga och trovärdighet".                  De krigförande länderna har sagt sig vara redo att efter avslutad militär närvaro långsiktigt bistå Afghanistan.                  Men USA, som står för två tredjedelar av allt utländskt bistånd, har redan halverat det civila stödet, från fyra till två miljarder dollar. Den republikanska majoriteten har dessutom antytt att den kan tänka sig ytterligare nedskärningar. Amerikanska CARE har förlorat 80 procent av sin budget och tvingas därför stänga ett utbildningsprogram för 21 000 skolbarn bland annat hundratals skolor med 5 000 elever, framför allt flickor enligt uppgifter i New York Times den 5 dec 2011.                  Sveriges roll måste fokuseras helt på civila insatser. Dessa bör samordnas medSvenska Afghanistankommittén som genom sin trettioåriga närvaro och erfarenhet avförtroendefullt samarbete med lokalbefolkningen har skapat hållbara projekt till gagn inte minst för unga flickor och kvinnor. SAK driver sedan årtionden hundratals skolor för unga flickor. I detta arbete har SAK har aldrig begärt militärt skydd utan tvärtom avvisat det.                  Vi yrkar mot denna bakgrund: 1. Att Sverige skyndsamt avslutar sin militära insats i Afghanistan.                  2. Att en plan utarbetas i samarbete med Svenska Afghanistankommittén för att samordna Sveriges samlade politiska, diplomatiska och biståndsrelaterade resurser till stöd för Afghanistans folk.                  3. Att samråd inleds med likasinnade länder som för ett mer effektivt bidrag till det stödprogram som FN och regionen utvecklar.                  4. Att Sverige engagerar sig i EU:s civila program i Afghanistan för uppbyggande av afghansk civil kapacitet, stärkande av provinsstyrelserna, stöd till valreformer, återintegrering i samhället av f d upprorsmän, ekonomisk utveckling samt förstärkt stöd till en civil polisstyrka genom EU:s polismission i landet.                  5. Att ett program för utvidgat stöd åt de hemvändande soldaterna utarbetas i samråd med veteranförbundet Fredsbaskrarna Sverige.                  6. Att en genomtänkt strategi utarbetas för att stödja de afghanska kvinnornas medborgerliga och mänskliga rättigheter 7. Att Sverige enbart sänder trupp under FN-mandat.                  8. Att en utredning tillsätts av Sveriges totala militära insatser liksom om biståndet i Afghanistan.