Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte
Email This Article ... Printer Friendly ... Export to MS Word Document ... Export to plain text document ...
Filed under inrikes on 9/30/2012 by Author: red.

Raoul Wallenberg och Folke Berndaotte

Vad har Raoul Wallenberg och Folke Bernadotte gemensamt? Ja, åtminstone  två saker. De blev båda i  andra världskrigets slutskede rikskändisar för sina respektive räddningsinsatser. Raoul Wallenberg för de svenska skyddspass han utfärdade i Budapest, Ungerns huvudstad. Och Folke Bernadotte för den svenska rödakorsexpedition i Tyskland, de så kallade Vita bussarna, som han var ledare för.

Ett abrupt slut fick de också båda. Den 17 januari1945 greps Raoul Wallenberg av Röda armén och fördes till Moskva och har sedan dess inre hörts av. Och den 17 september 1948 mördades Folke Bernadotte som FN:s medlare i Palestina. Mördarna var medlemmar i Sternligan, en av de tidens israeliska terroristorganisationer och operationellt ansvarig för mordet var Yitzhak Shamir, senare  i två perioder israelisk premiärminister, 1983-1984 och 1986-1992.

Men sedan är det slut på likheterna. En jämförelse på Google t.ex. visar att Raoul Wallenberg där har sju gånger så många träffar som Folke Bernadotte. Och på Libris, de svenska universitetens och högskolornas gemensamma  katalog, har Raoul Wallenberg dubbelt så många poster som Folke Bernadotte.

Man kan också undersöka förekomsten av offentliga minnesmärken och särskilt intressant är då förstås förekomsten i Stockholm. I stadens absoluta centrum har Raoul Wallenberg där idag tre monument. Två av dem är placerad på Raoul Wallenbergs torg vid Nybroplan och det äldsta av dessa två – det invigdes 2001 – måste mätt i kvadratmeteryta vara ett av de största äreminnen vi har på svensk mark. ”Hommage à Raoul Wallenberg” heter det. Hyllning till Raoul Wallenberg.

Det tredje, som invigdes så sent som i somras, är placerat på Gustaf Adolfs torg alldeles till vänster om ingången till Utrikesdepartementet där. Det är en bänk av svart diabas med en portfölj i brons med Raoul Wallenbers initialer  placerad ovanpå på så sätt att den som passera och är lite trött kan sätta sig på bänken och vila en stund.

Jämfört med detta har Folke Bernadotte-minnet inte mycket att komma med. För det första har han inom stadens hank och stör bara ett minnesmärke. För det andra är det inte något originalverk utan en replik av den Folke Bernadotte-byst som sedan 1997 finnas vid FN-skrapan i New York. Och för det tredje lönar det sig inte att söka efter det på något stort torg i centrala Stockholm utan först vid ett  oansenligt promenadstråk långt ut på Djurgården hittar man det.

Dessutom är dess tillkomsthistoria inte så lite speciell. Det började med att Folke Bernadottes två söner 1998 erbjöd Sveriges riksdag just en replik av FN-bysten av honom. Riksdagen tackade dock nej till denna gåva. Och den som idag vill se denna replik får ta sig till Carolinaparken/Engelska parken i Uppsala. Hur denna ”utlokalisering” gick till är en annan historia och hur som helst togs i huvudstaden ett nytt initiativ som Stockholm stad förbarmade sig över. Ytterligare en replik av FN-bysten framställdes och det är den som nu  sedan lite drygt ett år är på plats på Djurgården.

Sammanfattningsvis tycker jag alltså att det inte är en överdrift att påstå att det historiska minnet av Folke Bernadotte idag skuggas rejält av Raoul Wallenbergs och att det därför kanske inte heller  är så konstigt att namnet på det promenadstråk på Djurgården som Folke Bernadotte-bysten nu är placerad vid skrivs ”Folke Bernadotters väg” på Stockholmsturismens masspridda gratiskarta den RS-kontrollerade ”Stockholm map” 2012-2013.

Men varför har då Folke Bernadotte hamnat så i skuggan av Raoul Wallenberg? Ja, såvitt jag förstår hänger det ihop med att den senare hade ”turen” att gripas av Röda armén medan den senare hade ”oturen” att avrättas av israeliska terrorister. Eller uttryckt på ett annat sätt: Raoul Wallenberg minns för det han pliktade med sitt liv medan det Folke Bernadotte pliktade med sitt för var en helt annan sak än  den han minns för.

Som FN:s medlare i Palestina krävde Folke Bernadotte att israelerna skulle gå med på en repatriering av de palestinier som flytt  vid utropandet av den israeliska staten våren 1948 och i det krig som följde i dess spår. Och det var också det som FN sedan krävde när Israel upptogs som medlem i FN.

Sedan dess har det gått mer än sextio år och som bekant har  vi under denna långa tid inte sett skymten av någon sådan repatriering och det hittills utan att det hos oss bekymrat särskilt många.

Ja, handen på hjärtat, hur många är det i Sverige idag, som ens känner till att Folke Bernadotte av Israel krävde en sådan repatriering och att FN efter mordet på honom gjorde detta krav till sitt. Och därmed också gav  de palestinska flyktingarna den unika ställning i FN-systemet som de fortfarande intar.  Man behöver bara tänka på det faktum att UNRWA, FN:s biståndsorgan för  palestinaflyktingarna, inte sorterar under UNHCR, FN:s allmänna biståndsorgan för flyktingar.

Men hur länge skall då den redan så länge inställda repatrieringen av palestinaflyktingarna förbli inställd? Ja, det kan jag förstås inte svara på.  Men är det inte på tiden att också Folke Bernadotte blir ihågkommen för det han pliktade med sitt liv.

Bo Persson, Piteå


Fler artiklar i samma ämne
Det finns inga andra artiklar i samma ämne här, men använd gärna sökmotorn!


Lämna gärna en kommentar!
  (Klicka på länken Lämna en kommentar! använd sedan formuläret och skriv ditt riktiga namn (inga alias tack!)

Lämna en kommentar!



Developed by Expinion.net