3 nov. 2017

Svensk eller universell?

I Teaterförbundets tidskrift "Scen & Film" 5/2017 ställdes i rubriken till ett inlägg av skådespelaren Shebly Niavarani frågan "Vad är så svenskt med Hemsöborna?"

Han menar att  Hemsöborna är ett "universellt" verk där den konkret svenska miljön och språket inte är avgörande.

Skådespelaren Leif Stålhammer har invändningar.


Shebly Niavarani berättar i sin artikel att någon i ett middagssällskap undrat hur han - en iransk invandrare - klarar att spela en roll (Norman) i Hemsöborna.
Redan att ställa frågan gjorde Niavarani upprörd. Enligt honom är "Hemsöborna" inte en svensk pjäs. Den är som andra stora berättelser "universell". Att ställa frågan om rollbesättningen var enligt Niavarni omoget och ansvarslöst.
Skådespelaren Leif Stålhammer reagerade på inlägget, men hans svar refuserades av chefredaktören Magdalena Boman.

Här följer det refuserade svaret:

Om språkets betydelse inom teatern och tystnadskulturens utbredning.

Är Strindberg svensk? Vad är så svenskt med Strindberg? Finns det överhuvudtaget någon svensk kultur? Det är naturligtvis absurt att behöva ställa denna fråga. Men det är ännu mer absurt att frågan ställs i Sverige och att så många svenskar inte klarar att ge ett vettigt svar.

I kölvattnet på denna förvirring förekommer att man rensar bibliotek på icke politiskt korrekta åsikter inom litteraturen, som att man censurerar Astrid Lindgren, mm.

Att som Niavarani säga att stora berättelser är universella är inget argument i frågan, utan politiskt korrekt demagogi. Självklart har alla kulturer i alla tider sina berättelser om det specifika livet i respektive länder och riken. Men det är ju det specifika som är det intressanta. Det konkret specifika. Strindberg är mästare på just det specifika och konkreta i sina berättelser och dessa är därmed inte utbytbara hursomhelst.

Då Mona Sahlin var integrationsminister, frågade det turkiska ungdomsförbundets tidskrift Euroturk vad som är svensk kultur.

Hon svarade:

”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet , en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana `töntiga`saker ”.

Alltså: en svensk socialdemokratisk minister visste inte vad svensk kultur är!

Det är illavarslande att tankar i likhet med Mona Sahlins har fått fotfäste inom svensk teater. Den att vi inte har någon svensk kultur. Och att detta inte debatteras.

Och detta inom en kulturinstitution som skall tillvarata det universella kulturarvet genom det specifika och därmed förvalta vårt kulturella arv. Vad skulle O'Neill vara utan sin specifika klangbotten i sitt specifika samhälle? Ingenting svävar över tid och rum. I synnerhet inte dramatiken. Försök spela Strindbergs Gustav Vasa i Egyptisk kontext. Blir sannolikt obegripligt. Möjligtvis komiskt.

Sverigedemokraterna hävdar att de vill försvara svensk kultur, men när partiets representanter blir tillfrågade om vad det är, så kommer de dragandes med ”julen och midsommarafton”. De har lika lite som Sahlin någon aning om kultur och kulturens roll i samhället.

Att förneka att det finns en svensk kultur har blivit den svenska elitens idé. Och den sprider sig. Den sprids i systemmedia och ropas ut av okunniga journalister i den pladdrande klassen. Det är naturligtvis lögn och förbannad dikt, men den idén är farlig.

När Reinfeldt bildade sin första regering 2006 fick han samma fråga som Sahlin och han gav ett liknande svar:

”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”.

Varför skall vi läsa August Strindberg, Ivar-Lo Johansson och Vilhelm Moberg om de inte vore typiska uttolkare av den specifikt svenska kulturen?

Om Niavarani vill vara skådespelare på svensk scen vore det bra om han satte sig in i den svenska kulturens specifika uttryck. Det blir bättre teater då även om den blir mindre politiskt korrekt.

Det är bättre än att peka ut en skådespelare som undrar om en viss skådespelare kommer att kunna gestalta en rollfigur, som smygrasist och xenofob; och därmed tysta alla som vågar ställa en fråga om språket.

Jag har ingen aning om uppsättningen i fråga men dristar mig att tro att publiken skulle ha svårare att förstå varför någon talar med utländsk accent i en pjäs som utspelas på 1880-talet på en isolerad svensk skärgårdsö.

Leif Stålhammer
Skådespelare
den 30 oktober 2017

4 kommentarer:

  1. Visst är det sorgligt att det är så svårt för många att se och uppskatta sin egen särart. Jag känner igen mig själv, hur jag kände mig utan egen kultur tills jag började spela den musik som finns i min moders Dalarna. Den var egen och jag kände mig kulturellt hemma i den.
    Kultur betyder odling. Men begreppet blir meningslöst om man inte med ordet menar det avvikande, den speciella odling som många ägnar sig åt. Att laga mat är inte kultur. Att göra falukorv är kultur. Många avvikande drag är uppenbara för utomstående, men osynligaför dem som praktiserar egenheterna. Jul och midsommar i all ära, men ännu "kulturellare" är väl språket, våra sätt att sköta konflikter, vår förmåga att i första mötet med en främling känna tillit, att refusera artiklar av hänsyn till folk som kan bli sårade, att säga tack utan anledning m.m. Den i mitt tycke viktigaste kulturyttringen är vår allmänt omvittnade ärlighet som gör att jag inte kände någon större ängslan då jag för en tid sedan förlorade min nyckelknippa. Det dröjde en tid, men den lämnades in hos Polisen av någon vänlig själ. Ärligheten och tilliten är en kulturell frukt, sannolikt skapad av vårt märkligt demokratiska rättsväsende som bygger på den gamla seden att menigheten samlas till ting där oeniga kontrahenter får lyssna till vad lagen säger för att sedan resonera sig fram till vad man kan hitta på för att slippa utdöma lagens straff. De inhumana straffen i de gamla lagtexterna utgjorde bara utgångsläge vid förhandlingarna som "alla" deltog i och som skulle utmynna i ett beslut där både den drabbade och menigheten skulle bli nöjda. Sedan vi en lång tid tillbaks har fått starka influenser från romersk rättsskipning har tingsförhandlingarna i stället blivit en slags marknad där ett pris ska sättas på en gärning. Helst ska straffet vara lika oavsett person, Justitia är blind. På den tiden våra förfäder blev ärliga, var i stället klarsynthet och avsteg från lagtextens påföljder det självklara målet vid rättsprocessen.
    Jag nämner detta eftersom detta är en del av vår kulturs historia som de flesta inte känner till eller förstår värdet av. En annan kulturell egenhet är den ringa reaktionen på att tusentals små medeltida byar utplånats på grund av en serie skiftesreformer, eller omarronderingar som de nu kallas. Dessa påbörjades under en tid då överheten fasade för den utveckling som skedde nere på kontinenten där man halshögg adeln och gjorde revolution. "Ett enat folk kan inte besegras" är en insikt om vad den gemensamma kulturen har för kraft. Den Svenska överhetens metod att undvika revolter blev att splittra befolkningen genom skiften av jorden med påföljande utflyttning till de nya ägorna. Man hade sex år på sig innan byn brändes. Forskning har visat att reformen inte ökade produktiviteten, som man inbillade folk. Vi kan se var byarna låg då vi åker förbi märkligt ensamt belägna kyrkor. Dessa var, som i centrala Europa, tidigare omgivna av täta medeltida byar. "Den stora sprängningen" kallades episoden av somliga. Att ingen roman skrivits om denna formliga slakt av det i många stycken demokratiska bondeväsendet är anmärkningsvärt. Kanske ett svenskt kulturdrag? I Dalarna höll dock bönderna ihop så här har vi många byar med medeltida planlösning. Många tycker visst det ser svenskt ut...

    SvaraRadera
  2. Det jag tycker är viktigt i den diskussion som Leif Stålhammer öppnar är respekten för modersmålet. Själv har jag i 50 år försökt lära mig ryska, jag är gift med en ryska och våra barn talar ryska (med bättre uttal än mig. Ändå skulle jag aldrig komma på tanken att översätta en litterär text till ryska eller offentligt framföra en litterär text på ryska. Enligt Lindgrens Lag kan man bara översätta TILL sitt eget modersmål och tala RENT på sitt modersmål. Undantag finns. Nabokov brukar framhållas - han övergick liksom Brodsky till att skriva på engelska. Fan tro't.
    Jag har naturligtvis inget emot att invandrare får jobb som TV-meteorologer, svensklärare, skådespelare, radiojournalister eller något annat yrke där svenska språket behövs. Men kom inte och påstå att deras svenska når upp till deras modersmål. Modersmålet är - det hörs på namnet - något vi börjar lära oss redan i mammans mage och om vi får tro vissa forskare (Chomsky bl a) finns grammatikens grunder redan i våra gener.
    Nu kan man säga att med 18 % av befolkningen född utomlands måste det blandas i alla yrken. Den steken kan man också vända på. För att en stackars invandrad ungdom ska ha en chans att lära sig bra svenska behövs det goda förebilder. Man ska kunna tillägna sig god svenska genom att lyssna på radio och gå på teater. Sverige radio har för länge sedan släppt kraven på rikssvenska. Kanske dags att tänka om, tänka nytt.

    SvaraRadera
  3. Detta med att Sverige inte har någon speciell "svensk" kultur är ett gammalt imperialistiskt knep för att tvinga på andra folk sina egna värderingar. Dessa är ju inte något så lågt stående som kulturen hos ett litet folk nära Polcirkeln, utan objektiv visdom. Som vi blev påminda om i SVT dokumentären häromdagen om den svenska invandrarpolitiken, så lanserades den 1975 för att vara "ett föredöme i världen". Talet om Sverige som en "moralisk stormakt" är en gren på samma träd.

    SvaraRadera
  4. Problemet är större än bara frågor om begränsade områden som språk, seder, kläder och annat som ändå går att betrakta, bedöma och ta ställning till (förhålla sig till, som språkmarodörerna säger). Den globalisering som även arbetarrörelsen sedan sin barndom eftersträvat, har spritt många invasiva företeelser över jordens yta. I dag finns verkligen skäl att skydda de tusentals arter som hotas då alla system, utom de starkaste slås ut i den Darwinistiska kampen. Då syftar jag inte på bara växter och djur, utan alla levande system dit jag räknar språken.
    Protektionism är lika befogad som att till natten kunna låsa dörren till sin bostad. Språket är viktigt. Det sägs att det språk på vilket man i sin ungdom uttrycker sina känslor, blir snart modersmål. Hundratals språk har försvunnit de senaste åren och våra yngsta säger redan "I love you, I miss you, fuck you och korresponderar med nordamerikanska förkortningar. Det finns verkligen skäl att begränsa invasiva arter. Det är intressant att betrakta övriga EU-politikers upprördhet då Ungern och Polen vill odla sin egen rabatt.
    En litet påminnelse om demokratibegreppet kan vara på sin plats. Det betyder inte att vi med några års mellanrum väljer härskare. Det gjorde våra förfäder vid Mora Stenar för tusen år sedan. Demokrati borde väl innebära att en folkgrupp har beslutanderätt över ett större gemensamt område som de är berörda eller beroende av. Då måste man ha gränser som hindrar andra att styra. Området får inte vara för stort. Men framför allt krävs gemensamma värderingar OCH ett språk som verktyg att åstadkomma överenskommelser med. För att ett språk ska kunna leva vidare måste det vara mäktigt, i ordets egentliga bemärkelse, att det sagda ska påverka.
    Hur behåller vi våra känsligare växter, våra vilda djur och småkryp, våra fiskar, våra begåvningar, våra ungdomar, våra föreställningar, våra nära relationer, då allt gränssättande, värnande, misstänkliggörs, ja nästan kriminaliseras. Idéer? Någon?

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.