 |
| Ett nedskjutet tyskt Junkerplan visas upp i Moskva i slutet av juni 1941. |
Under de första efterkrigsåren nämnas bara att Sovjets förluster uppgick till mer än 7 miljoner människor. Under Chrusjtjovåren visade nya beräkningar att det snarare handlade om 20 miljoner. I mars 1990 lade en särskild kommission under ledning av försvarsdepartementet fram siffran 26,6 miljoner döda sovjetmedborgare.
Siffran innefattade militär personal som dödats eller dött av skador, sjukdomar, arkebusering, saknade eller tillfångatagna samt civila förluster både på de ockuperade områdena och i andra delar av landet på grund av fientligheterna eller ökad dödlighet av svält och sjukdomar till följd av kriget.
Siffran inkluderade även dem som under kriget emigrerade från Sovjetunionen och inte återvände hem efter segern.
1 710 städer och större samhällen jämnades med marken, liksom 70 000 byar. Totalt förstördes mer än 31 000 företag, 13 000 broar och 6 500 mil järnvägsspår (1,6 varv runt jorden).
Sovjet förlorade en tredjedel av landets tillgångar, på ockuperat område två tredjedelar. Det säger sig självt att såren av andra världskrigets förluster tagit mycket lång tid att läka och att Rysslands ekonomiska problem än idag inte kan förstås utan att beakta andra världskrigets förluster.
Enligt en artikel av ekonomen Herbert Schui i tyska "Blätter für deutsche und Internationale politik" nr 2/2000 är hela det tyska ekonomiska efterkrigsundret är en myt. Egentligen var det de 14 miljonerna tvångsarbetare som under kriget lade grunden till Tysklands ekonomiska framgångar efter kriget. Med tvångsarbetarnas billiga arbetsinsatser kunde den tyska industrin genomgå en genomgripande modernisering. Och eftersom industrin till stora delar klarade sig oskadd genom kriget kunde den snabbt erövra nya marknader efter krigsslutet, menar Schui.
När tvångsarbetarsystemet stod på sin höjdpunkt, i augusti 1944 var mer än var fjärde industrianställd i Tyskland en tvångsarbetare, en krigsfånge eller en frivillig utländsk arbetare. Alla företag hade tvångsarbetare men i storföretagen låg andelen på 30-75 procent av arbetskraften. Detsamma gäller för övrigt svenska företag som t ex SKF i Tyskland vid den här tiden.
Med tanke på de låga löner som utbetalades till tvångsarbetarna hade den tyska industrin gyllene tider. Tvångsarbetaren gav mer än dubbelt så stor produktion per mark i lönekostnad än en tysk arbetare.
1945, när Tyskland enligt den vedertagna bilden hade lagts i ruiner, hade landet i själva verket en betydligt större och modernare produktionsapparat än 1935.
De allierades bombardemang hade framförallt riktats mot bostadsområden och transportväsen: På dessa målgrupper föll många gånger fler bomber än på industrianläggningar.
Enligt USA:s officiella bombstatistik skadades under 1944, på höjden av de allierades luftoffensiv, inte mer än 7 procent av alla verktygsmaskiner i Tyskland. Stålindustrin förlorade inte mer än ett par masugnar och bara ett valsverk stoppades helt. På liknande sätt förhöll det sig med gruvorna i Ruhrområdet.
Att industrin drabbades av produktionsstopp från sommaren 1944 berodde inte på att anläggningarna var ödelagda; det var transporterna som hade upphört. Industrins anläggningsvärde i det västtyska området var efter kriget betydligt större än det hade varit 1935. Även efter att västmakterna hade demonterat vissa industrier som krigsskadestånd stod industrins anläggningsvärde på stort plus jämfört med förkrigstiden.
Särskilt intressant är Schuis uppgift att andelen nya maskiner, noll till tio år gamla, steg kraftigt från mitten av 30-talet till krigsslutet, då hela 55 proc av maskinerna klassades som nya.
Tyskland som industrination hade alltså inte drabbats av kriget utan gynnats av det. Sedan tågen börjat rulla i Europa igen var förutsättningarna givna för en rask ekonomisk återhämtning
Sovjet stod efter kriget med världens största armé, på mer än 11 miljoner människor. Det kalla kriget gjorde det aldrig möjligt att minska denna armé till mindre än 3 miljoner man och idag är Ryssland genom det kalla kriget 2.0 dömt att fortsätta hålla en stående armé på drygt en miljon man.
När Ryssland skulle behöva omvärldens stöd och solidaritet möts det med sanktioner, krigsövningar runt om landets gränser och orättfärdiga bojkotter som IOK:s beslut i lördags att utesluta Ryssland från sommarens OS. Hur ska någon tävlande kunna känna odelad glädje över en seger, när han eller hon vet att en av de största idrottsnationerna uteslutits genom negativ särbehandling av IAAH och IOK?
Med anledning av den svarta 754-årsdagen, läs professor Lennart Palms genomgång av historierevisionism i svenska läromedel här (http://nyhetsbanken.info/news/view.asp?ID=2495) och läs Parwin Geschwinds minnesartikel här (http://www.svensk-ryska.se/2016/06/22-juni-en-svart-arsdag.html)
Stefan Lindgren
